Sida:Gift (sv).djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 132 —

Men denne rörde sig ej och förändrade ej en min; han var så rädd, att någon skulle tro det var han som satt orolig. Nu tänkte Abraham mest på, att han hade blifvit numro 2, så högt uppe hade han aldrig varit; och emellertid utvecklade rektorn, huru skolan var en förberedelse till lifvet, huru hon framför allt var en utbildning till sedlighet.

»Detta uttryck,» fortsatte han, »som hos våra gamla lärmästare, de greker och de romare, betecknade bildningens högsta och ädlaste, är endast ett svagt uttryck för det bildningens ändamål, som vi böra ha till ögonmärke. Ty öfver oss lyser uppenbarelsens sol; vi skönja ej blott genom jordlifvets dimmor en högre tillvaro bortom detta lif, utan för oss är en utsigt öppnad, ljus och fri och herrlig, till ett himmelskt fädernesland. Det är alltså icke blott till medborgare, icke blott till menniskor, utan först och främst till kristna, våra unga skola danas. Med religionens ljus skall vetenskapen belysas, dess sanningar skola alla i den ha sin utgång, sin betydelse, sitt ändamål.»

De små dignade för sömnen, för värmen, för detta långa tal, hvilket var lika tråkigt som en predikan. Sommarsolen lyste tvärtigenom de tunna, blåa gardinerna, så att det föll ett blekblått, spöklikt sken öfver den svarta gruppen af lärare, som hade samlat sig till venster om katedern.

Piggsvinet stod upprätt och sof — det var en skolsägen, att han kunde det — lektor Abel lorgnetterade damerna, adjunkten Borring hade