Sida:Gift (sv).djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 207 —

Men voro flickorna små och spensliga, så voro likväl gossarne ännu mindre, i jackor och rockar, som lade sig i de orimligaste rynkor både fram och bak, och stora mössor, som hängde på öronen färdiga att falla ned som ljussläckare.

Med händerna sammanknäpta öfver salmboken och ögonen stelt fästade på de nya stöflarne gingo de så saktmodigt och gudhängifvet upp mot kyrkan, som om det vore en smal sak för dem att försaka djefvulen och alla hans gerningar och allt hans väsen.

Men det var sannerligen bra, att alla deras kläder voro gjorda att växa i, ty redan följande dag voro de helt andra karlar. Och om man ej hade varit i kyrkan och hört prosten förklara, hvilken djup och allvarlig förändring de genom den heliga handlingen undergått, skulle man haft svårt för att känna igen dessa saktmodiga och gudhängifna ynglingar i det band af halfdruckna pojkar, som dagen derpå fylde gatorna, stolta och triumferande öfver att ha passerat nålsögat och bekräftat sitt döpelseförbund.

Det gick ett mummel genom mängden både utanför kyrkan och inne, då professor Løvdahl kom med sin son. Det tog sig också helt annorlunda ut än de små saktmodiga i jacka. Abraham var nästan lika lång som fadern, och dennes vackra, gråsprängda hufvud och de tre ordnarne i stort format riktigt lyste öfver menigheten.

Den heliga akten började. Abraham satt öfverst närmast koret; någon enda gång såg han upp, men mötte så många ögon, att han strax böjde sitt hufvud som de andra.