halft med pock fick hon honom in i sängkammaren.
Men hela tiden, medan hon klädde af honom, hörde hon honom mumla latin; och långt efter det han fallit i sömnen, ryckte det plötsligt i hans hand, som hon höll, och hans hufvud var hett och torrt.
Hon satt der länge. Och tunga tankar om skam och ånger och förödmjukelse kommo som vanligt in och satte sig som stamgäster rundt omkring den lilla sängen och stirrade på henne.
Men hon frågade ej efter dem i qväll; hennes ögon veko ej från det lilla bleka ansigtet med de slappa, sorgsna dragen vid munnen och de blåaktiga skuggorna under ögonen.
Ja, hon hade försökt att säga det till rektorn, detta om latinet. Men det var ju icke lätt för en ensam qvinna i hennes ställning, och rektorn hjelpte Marius fram och höll ju så mycket af honom just för det der latinet.
Och distriktläkaren Bentzen var principiel motståndare till det moderna pratet om barns öfveransträngning i skolan; ja, om de hade lärt sig så mycket latin och fått så mycket prygel dertill som i hans ungdom; men nu var det ett kelande och ett pjåsk, som man ej kunde annat än förarga sig öfver.
Lille Marius skulle bara ha kraftig mat och springa i friska luften, och så behöfde han ju ej precist sprängläsa.
Ja, — det var rätt bra alltsamman; de voro ju alla så välvilliga mot henne. Men se ändå, så besynnerligt han ligger och gnider sig på tinningen!
