Det var ett tal, som skulle ha varit utmärkt i Bergen; fru Wenche skrattade också ett par gånger, men hon var nästan ensam om det; dessa f. d. skeppare eller gamla sillsaltare, delvis haugianer, egnade sig alldeles icke för detta slags humor och sågo på hvarandra.
Michal Mordtmann kom från bordet i en retlig stämning; han kände, att han hade förlorat terräng.
När han gick omkring till dessa menniskor och talade med dem på tu man hand i ett mörkt kontor så stort som ett klädskåp, blef han sjelf allvarsam och talade allvarsamt. Men nu, då han satt vid det festliga bordet och drack vin, hade det lätta bergenska blodet kommit i svallning; han improviserade sitt roliga tal; men efteråt förstod han, att han hellre borde ha talat torrt och fosforsurt, som han ursprungligen hade tänkt.
Det hus, hvari professor Løvdahl bodde, var mycket stort och gammaldags med trädgård på baksidan, fast det låg midt i staden. Han hade köpt det af kommunen, som fordom hade begagnat huset som festivitetslokal, eller när det for en kung eller en prins genom landet.
Det var stora och höga rum, hvari det passade bra, det något gammaldags möblemang, som fru Wenche fört med sig.
I afton användes hela våningen — det var omkring femtio herrar — ända in till professorns konsultationsrum. Här började tobaken, och den fylde efterhand de andra rummen, men stannade vid portièren till fruns rum, der hon sjelf satt och serverade kaffe.
