ingen på de öfre bänkarne som ville utsätta sig för faran att hviska ned till dem.
Endast han, som nu förhördes, satt orolig och petade på kartboken, som låg igenslagen på bordet framför honom. Ty under examinerandet måste den, som hade frågan, och de närmaste slå igen sina kartböcker.
Mot vanligheten hade han läst litet i dag, långe Tolleiv, det var Belgiens städer; han hade läst öfver två gånger hemma och en gång i skolan.
Men denna tystnad mellan hvarje gång adjunkten sade: »flera städer», de mycket osäkra erinringar om dessa belgiska städer, som vaknade hos honom, då Bryssel nämdes, och det ovanliga för honom i att svara — allt täpte till munnen på honom, fast han med bestämdhet visste åtminstone en stad till; han satt och nämde namnet inom sig, men han tordes ej öppna munnen; kanske var det ändå splitter galet och skulle som vanligt väcka allmänt åtlöje; det var bäst att tiga.
De andra på nedersta bänken afvaktade i lugnt trots sitt öde. Det var de största och starkaste gossarne i klassen; de ämnade gå till sjös, och de brydde sig tusan om betygboken. Endast en af dem tog ned geografin under bordet och läste litet om Belgiens städer och det, som kom derefter.
Lille Marius satt så snällt på sin bänk, hans stora ögon följde uppmärksamt läraren, medan han pysslade med någonting under bordet, som om
