Sida:Gustaf II Adolf.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
63
RIGAS ERÖFRING.

skärmytslingar uppkastades löpgrafvar och vallar ända fram till fästningen, hvarvid Gustaf Adolf och Karl Filip ofta sjelfva med spaden i hand föregingo sina soldater med efterdöme af arbetsamhet, likasom af mod. En gång kom nemligen en styckekula och krossade liffländaren Stackelberg så nära vid konungens sida, att blodet stänkte honom på kläderna, och en annan gång flög en kula genom hans tält, dock utan att göra skada, äfven utan att förmå honom till flyttning. Soldaterna följde efterdömet. Mansfeldts regemente framträngde och anlade sina förskansningar på sjelfva fästningens utanverk. Andra summo om natten öfver stadsgrafven och fastknöto vid pålarna på inre sidan tjocka tåg, på hvilka sedan väfbroar lades, hvaröfver manskapet framträngde och fattade fast fot i inre fästningsverken, dock under beständigt fäktande. Äfven under jorden fortgick striden, ty båda partiernas minerare stötte ofta på hvarandra och förde i sina mörka gångar ett blodigt handgemäng. Den 9 September beslöt Gustaf Adolf att göra ett anfall mot Sandporten. Johan Banér skulle anföra de stormande och jemnte honom fransmännen De la Chapelle, fader och son. Svenska soldaterna, som ej förstodo sig på det främmande namnet, kallade dem vanligen stora och lilla Laskepelle. Anfallet och försvaret voro lika kraftfulla och flere gånger drefvos svenskarna tillbaka. Gamle De la Chapelle uppmuntrade sin son att oförfärad gå framåt. Ynglingen lydde och föll i samma ögonblick genomborrad af det täta kulregnet; jemnte honom och på samma sätt flere både af befäl och manskap. Nu kom Gustaf Horn till undsättning och striden blef än skarpare. Både Horn och Banér sårades; men veko ej från soldaterna. Ändtligen lyckades dem att drifva stadsboerna från nedra vallen och att derstädes till eget beskydd uppkasta starka förskansningar.

Nu ansågo sig svenskarna temligen säkra om stadens eröfring. Riga var ett erkebiskopsdöme, Wenden ett derunder lydande biskopsstift. Då derföre Gustaf Adolf och Axel Oxenstjerna en dag åto middag tillsammans, begärde den sednare att få dricka en skål för den snart blifvande