onyttiga för dem, som deri äro kunniga. Måhända hade icke den matartist så orätt, som, på tillfrågan hvilken kokbok han ansåg vara bäst, sade: »Ni kan läsa Don Quixote eller Münchhausen; båda äro goda böcker».
Kokkonsten är framför alla andra en traditionel och praktisk konst, men så vida ej recepten hafva bestått tidens, erfarenhetens och det allmänna gillandets prof, äro de litet värda. Böcker i kokkonsten äro derför hufvudsakligen afskrifter af hvarandra. Den första kokboken är den mest originela, endast derför att vi ej deri kunna spåra de literära lånen före den tid, då boktryckarekonsten uppfans. Men det är icke något tvifvel om att man ju skulle kunna i klostrens arkiv, på pergamentsrullar och i de aptitligaste manuskript återfinna hvarje recept, som offentliggjorts i den första kokboken; ty plagieringen kan spåras, som en sårad man genom sitt blod, ända från 1400-talet intill närvarande dag. De som författat kokböcker hafva i mer eller mindre grad afskrifvit tidigare författare, som föregått dem, och så måste det äfven alltjemt komma att tillgå, så vida vi ej blifva dåraktiga nog att förkasta all erfarenhet och endast lita på teori eller gissning. Samlarne till någon ny kokbok böra derför icke göra anspråk på originalitet. De böra draga nytta af sina föregångares mödor och genom jemförelser och tillägg samt genom egen erfarenhet och nya upptäckter söka förbättra redan tryckta arbeten.
Man värderar i en bok som denna, att stilen är klar, lättfattlig och korrekt, fri från tvetydigheter eller omskrifningar; men man fordrar ingen literär fullkomlighet; man fordrar, att den skall kunna läsas af alla klasser och att de rätter, som den upptager, må kunna utföras med lätthet och ätas med nöje. Den skall då motsvara hvad läsaren önskar.
Kokkonstens utveckling.
»Kokkonsten», säger en snillrik författare, »är en gammal konst, ty den går tillbaka till Adams tid. De sköna österländernas naturalster, ännu mera förhöjda genom de doftande kryddor, som himlen der så frikostigt utsått, retade och främjade tidigt både gommens och inbillningens njutningar. Det var i österlandet som de första stora festerna gåfvos; det var i österlandet som Gud stälde civilisationens vagga.»
Traditionen om klassisk kokkonst kan sägas vara nästan försvunnen, men tillräckligt återstår dock för att medgifva jemförelser, och ingen kan då tveka att tillerkanna den moderna kokkonsten priset.
De gamle greker och romare voro äfven ständigt festande och firade yppiga måltider, alltid under förevändning att offra åt gudarne. Af hvarje dryck spilde de först några droppar, såsom libation åt gudarne, innan de sjelfve sedan tömde bägarens hela innehåll; och på detta angenäma sätt anropade de dagligen sina gudars mildhet; men då gudarne gingo sina färde, så förlorade äfven folken dessa förevändningar, som dittills utgjort
