»Herre du store!» inföll Kent, spefullt härmande den andres utrop. »Handlingen sköter jag nog på egen hand, och ni har ingenting annat att göra än att ge akt och hålla er stilla. Gör ni någonting mer, så är ni genast dödens!»
»Hå — men för min mors skull...»
»Gud hjälpe henne, om hon håller något vidare på er! Åhå! Vad tar ni er för?» Han hejdade en misstänkt åtbörd av den andre genom att trycka den kalla bössmynningen hårdt mot hans panna. »Ligg stilla bara! Om ni rör på ett enda hårstrå, så skjuter jag.»
Det blev egentligen ett besvärligt arbete, eftersom han ständigt måste ha fingret i närheten av trycket på bössan, men Kent var vävare, och inom några minuter hade han sjömannen bunden till händer och fötter. Sedan släpade han ut honom och lade honom utanför kojan, där han kunde hålla utkik utåt floden och se solen nå sin middagshöjd.
»Nu får ni tid på er till klockan tolv, men då...»
»Nå, vad blir det då?»
»Då skickar jag er åt helsike. Men om ni bekänner, så behåller jag er tills nästa trupp ridande polis drar förbi.»
»Nå, så Gud förbarme sig, är inte det en vacker historia! Här är jag, oskyldig som ett lamm — och där är ni, utan allt förnuft och rim och reson — och så överfaller ni mig i sömnen och vill skicka mig in i helvetets eld. Ni förbannade gamla rövare! Ni...»
Jim Cardegee lät ånyo sina otidigheter flöda, och han överträffade till och med sig själv. Jacob Kent hämtade ut en stol åt sig, för att han skulle få njuta
