Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Rulla honom!» befallde Bettles. »Han håller på att få kramp.»

Och med skoningslös välvilja blev den unge mannen nypt och rullad och dunkad och bultad av ett halvt dussin villiga kamrater.

»Fördömt!» mumlade han, i det han kastade av sig täcket och satte sig upp. »Jag har varit ute på vägar och stigar i alla väder och härdat mig på alla upptänkliga sätt, och så kommer jag till detta av Gud övergivna land och finner mig vara veklig som en atenare, utan den ringaste mannakraft.» Han linkade fram till elden och rullade en cigarrett. »Å, jag jämrar mig inte. Jag kan ju ta min medicin, mycket riktigt! Men jag skäms riktigt grundligt för mig själv, det är alltsammans. Här är jag nu efter en färd på lumpna trettio mil så ledbruten och stel och styv som en degenererad tevattensherre efter en fem mils promenad på en landsväg. Bah! Det riktigt äcklar mig! Har ni en tändsticka?»

»Lugna er, unge man!» Bettles räckte honom den begärda stickan och blev helt patriarkalisk: »Det är minsann inte lätt i början. Anfäkta och regera! Kommer inte jag ihåg första gången jag var ute på färdvägar! Stel och styv, säger ni? Jag minns, när jag har behövt tio minuter för att få munnen från vattenhålet och komma på fötter igen — medan det knäckte och ryckte i varenda led så jag trodde jag skulle gå åt. Och kramp? Jag har legat så hopsurrad i kramp, att de andra i lägret behövde en halv dag för att reda ut mina intrasslade lemmar. Jag tycker ni står er bra för att vara nykomling, och ni har i alla händelser det rätta gryet. Ett år i dag till