219
honom. Det är alltsammans. Nu ha de rest, och det för en dryg halvtimme sedan.»
»Vad för slag? Nedåt floden och utan mig? Och han — en indian!»
»Smaksaker skall man aldrig disputera om, som ni vet, i synnerhet när det gäller kvinnor.»
»Men på vad punkt står nu jag i den här affären? Jag har förlorat hundar till fyratusen dollars värde och dessutom en vacker kvinna och har ingenting till ersättning. Utom er», tillade han, som om detta just nu hade fallit honom in, »och det är egentligen ett godt pris för en sådan vara.»
Freda ryckte på axlarna.
»Det är så godt ni gör er i ordning med ens. Jag går ut och lånar mig ett par hundspann och inom ett par timmar ge vi oss av.»
»Det gör mig verkligen ondt, men jag tänker gå till sängs.»
»Ni packar, om ni har något begrepp om ert eget bästa. Gå till sängs eller inte, hur ni behagar, men när jag håller här utanför med mina hundar, så Gud hjälpe mig skall ni inte i släden. Det kan hända att ni har drivit gäck med mig, men jag tar saken på allvar. Hör ni det!»
Han klämde henne om handloven, så att det gjorde ondt, men hon smålog och tycktes lyssna uppmärksamt till något ljud utifrån. Där hördes bjällror och en manlig stämma ropade »Hej!» då släden vek om kröken och stannade utanför hyddan.
»Nu tänker jag att ni låter mig gå till sängs!»
Medan Freda sade detta, slog hon upp dörren på vid gavel. In i det varma rummet trängde kölden
