Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
119
VI OCH VÅR TID
Vi och vår tid,

betraktade genom en föreläsares glasögon om fem hundra år.


Mina vänner! Låt oss dröja vid adertonhundratalet, detta styvmoderligt behandlade sekel, som sällan berörts av våra skildrare. Liksom sextonhundratalet var det i åtskilligt ett genomgångsrum, där vi icke dröja med samma begärlighet som i femtonhundratalets eller sjuttonhundratalets sagohallar.

Jag skulle vilja kalla adertonhundratalet: Den svarta sfinxen. Det ruvar något av gåta över hela denna tid. När vi tala om adertonhundratalet, tycka vi oss se Napoleon den store på sin häst, omgiven av björnskinnsmössor och gyllene örnar. Men den synen är egentligen snarare revolutionens lysande slutakt och därefter möter den första snabba överblicken endast grupp vid grupp av svartklädda tvistande partimän. Hur litet anade de, att icke politiken, utan en upptäckt inom kemien skulle åstadkomma den efterlängtade omgestaltningen av det yttre livet. Och hur föga