Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

129

FÄRGERNA

ögat eller kikaren skönjbara ljusröda husen längs kusten bidraga härtill. Soluppgången och solnedgången ha ej längre Nordsjöns eller Östersjöns skrikande färgståt. Allt är lent och förtonat och behagfullt.

Nu har södern begynt, och det grekiska alplandskapet, det underskönaste av alla, reser sig i hela sitt allvar. Skogarna äro borta. Allt är endast ett öde och tyst mausoleum. Vem ville se Grekland annorlunda? Skönheten ligger här först och främst i bergens plastiskt mäktiga linjer och i färgernas mildhet. Havet och himlen äro blå och bergen dimmigt rosenfärgade ända upp till den vita snön, som oftast sammansmälter med luften. Det är den skiftande, ibland silverglittrande pärlemorsnäckans skönhet, de mjuka, ädla färgernas, icke de starkas. Vattnets blånad bildar den enda starka tonen.

Konstantinopel i vårbräcket bjuder ett övermått av gult, som dock närmast stammar från själva stadens gula lokalton. Uppe i Ryssland begynner åter med ens den genomskinliga luften och de kalla, starka färgerna. I det skogiga Finland komma detaljernas starka lokalfärger redan till hjälp, och ögat, nu vant vid de milda förtoningarna, ser färgerna ligga bredvid varandra, utan övergång, som bjärta band. I soluppgången vid Åland griper Vår herre Marcus Larsons pensel. Klipporna bli cinnoberröda. Havet blir blåsvart, och skogen blir nymålat ettergrön. I solnedgången på Stockholms ström hopa sig svartblå molnmassor på klargul himmel. Alla lokalfärger

9. — Heidenstam, Tankar.