När du en iskall vårafton träder in i Kiews
gamla vallfartskloster Lavra, tror du dig dröja bland
den moderna symbolismens bilder av det
förfärande och stirrande. Med dödsrikets askgrå
färger stå skäggiga helgon målade i rad på vardera
sidan om ingången. Den knäböjande tiggaren
anropar dig med det klagande och ödmjuka tonfall,
som är ryssarna eget, och inne på klostergården,
som genom sin vidd blir dubbelt ödslig, arbetar
en mager, svartklädd munk vid sin spade. Hans
hår är långt och hängande som en kvinnas.
Snödrivorna ligga ännu utefter huslängornas
skuggsidor. Lavra är en hel muromhägnad stad av
spökaktiga kyrkor och kloster, liksom Stambuls Seralj
en stad av leende kiosker. Alla väggar äro
skinande vita, oftast oprydda, ibland åter med
ornament i ett slags rysk bondbarock, men uppe i den
gula kvällsluften skrika från kupolerna blankt guld,
klarblått, grönt och rött.
Spöksagan har begynt. Från klostergården stupar en svängd gata mellan kyrkorna till en trätrappa, många gånger längre än den längsta i Vatikanen. Utan prydnader och på ena sidan
