Det var fredag med mulen himmel och enstaka
snöflingor, och en gulaktig dager låg utbredd
över Konstantinopels taggiga berglandskap av
byggnadsmassor med högt uppspringande
minareter. Måsarna flögo lågt och skriande över
Bosporens vågskvalp. Hur skulle icke en dykare ha
fasat, om han nedstigit under detta gula vatten
och vandrat fram på bottnen, där århundrade efter
århundrade, ja, kanske till och med de senaste
nätterna dolt så många hemligheter! Han skulle
hitta vagnar och sänkta båtar, vapen och
människoben. Han skulle möta lik, som stodo upprätta
och vaggande med halvhöjda armar och tyngder
vid fötterna.
Det var den dagen jag såg Abdul Hamid på så nära håll, att jag kunnat vidröra hans fez med ett metspö, och hans drag ha bränt sig så fast i mina tankar, att jag med några färger hjälpligt skulle kunna avbilda dem ur minnet.
Vid huvudingången till Yildizkiosken ligger den moské, till vilken han begiver sig varje fredag. Framför moskén äro många smärre byggnader och en låg terrass. Ett antal turister, som
