Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

176

TANKAR OCH TECKNINGAR

sitta rustad med öppna och begripande ögon. Helgmålsringningen ljuder stilla över små sjöar och oändliga rader av små berg. Härar av välmående skylar hålla midsommarvaka kring gårdarna utan att kasta någon skugga. Var gång han vänder sig mot vagnsfönstret ser han samma syn. Han finner inga ensidigheter, inga ytterligheter, ej ens mellan välstånd och nöd. Sällan eller aldrig bära stugorna den prägel av hjälplöst armod, som kan särteckna vissa byar i andra länders mer fattiga provinser. Lika litet som åsynen av våra dagars Stockholm kan övertyga honom att där en gång tronat en präktig, gammal medeltidsstad, lika svårt är det att skönja fattigdomens drag i vårt landskap, och måhända börjar denna fattigdom att mer och mer förvandlas till en dyster men gripande sägen. Sverige tycks honom därför en kedja av vackra men likformiga och likfärgade pärlor. När han har betraktat två av dem, berömmer han dem hjärtligt och menar sig känna de andra. Det finns, som antytt, emellertid trakter oftast avlägsna, där en eller annan av vårt landskaps kanske mest vanliga och förbisedda detaljer plötsligt växer ut till en karaktärsfull, allt behärskande enhetlighet, och dessa trakter bli också våra mest storslagna.

För ett par år sedan tillbragte jag en halv dag på Skansen samman med två fransmän. Den ene var Daudets son, den andre Victor Hugos sonson. De försökte sig på skidor, skämtade olovandes med de farbroderliga brumbjörnarna och voro högst belåtna. Intet tilltalade dem likväl i sådan grad som — landskapet. Deras förtjusning gällde