det upphöjda långt ifrån alltid lett deras handlingar och verk. Även om dessa stundom till och med kunnat tyckas fördärvliga, ha de dess bättre dock avsiktligt eller oavsiktligt merendels inrymt ett kämpande mot ett ännu större fördärv, ett hyckleri eller en fördom. Även när detta icke kan gälla, visar det sig att summan av till och med så själviska konstnärers liv som Goethes och Byrons icke blivit till skada utan till fromma. Det må ifrågasättas om vi icke med benämningen snille instinktivt mena en intellektuell begåvning som — om också stundom på långa omvägar — medför ett allmänt gagnande och höjande. Eller nämn ett stort snille från renässansen, medeltiden eller forntiden, vilket, om än länge skenbart fördärvbringande, icke dock till sist visat sig vara en nödvändig och därför nyttig länk i kedjan! Ett sådant snille har aldrig funnits och kan aldrig komma att uppstå. Varje snillrik tanke måste givetvis i åtminstone något avseende skjuta framom vad som förut yttrats i ämnet och därmed gagna. På så sätt är också Tolstoys avhandling, ehuru i det mesta varken riktad med något nytt eller lärorikt, i några punkter snillrik och därför till hälsosam och tuktande nytta. Dock bestyrker hans filosofi alltför mycket subjektivismens oförmåga att med sanningens måttfullhet röra sig på vittfamnande och allmänna fält, där ett lugnt och objektivt tänkande ser vida klarare. I sammanhang därmed väcker också hans skrift den aningen, att subjektivismen vid detta laget redan skjutit bort sina bästa pilar och att filosofien snart torde
