för ögonblicket känna en viss trötthet vid litteraturen som konstform och på ett helt annat sätt låta sinnet fyllas av musik och tavlor. Varpå skulle väl detta bero, om ej på den enkla orsaken, att under de sista decennierna har först och främst musiken, men även målarekonsten spänt bredare vingar och på så sätt hållit jämnare takt med vårt inbillningsliv. Var har litteraturen sin pompösa Wagnermusik, eller det fria skönhetssinnet hos en Klinger, en Böcklin, en Puvis de Chavannes? Enklare talat, litteraturen håller på att bli efter — och när höll hon på med annat! Jag rår icke för, men hon påminner mig oftast om ett gammalt fruntimmer, som av iver att hinna till tåget så länge vänder på sina hattaskar och väskor, att hon slutligen just anländer lagom för att se tåget gå. Nej, vi äro listiga, vi tecknare och målare, listiga som ormar. Det finns ingen kyrka, intet palats, där vi icke skaffa oss in för att tillgodogöra oss våra föregångare, och åratals vistelse i utlandet öppnar våra ögon. Riva vi upp bryggorna till det förflutna, så spika vi snart åter ihop dem, och det är vår livskraft. Det är hårflätan, i vilken vår styrka sitter.
När det däremot gäller de litterära föreställningarna, då är människan i alldeles särskild grad upplagd till ett omedvetet litet självbedrägeri, och hon tror sig tycka, vad hon i grund och botten alldeles icke tycker. Gå till dig själv, Henrik. Du författar visserligen inga böcker, men du har en mycket bestämd smak. Inom musiken älskar du Bach och Handel, inom måleriet tjusas du som
