Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

95

AKADEMISTEN OCH HANS SKYDDSLING


Akademisten och hans skyddsling.


Högt uppe i ett fönster vid Boulevard S:t Michel satt en vithårig gammal akademist och samtalade med en ung musiker, vilkens långa rock med de korta ärmarna tycktes urvuxen eller lånad.

— Min kära gosse, sade akademisten och plirade mot solen, medan han bortryckte några torra löv från fönsterkrukornas murgröna, som på snören och pinnar klättrade ända upp mot taket. Du säger, att du blev utvisslad när du föredrog ditt stycke, och nu vill du att jag med mitt namn skall fälla några ord för dig i tidningarna. För några år sedan skulle du kanske ännu ha kunnat narra mig därtill... I alla land har jag sett statyer och minnesstenar över personer, som på sin tid blivit utvisslade lika tappert som någonsin du, men ännu har jag aldrig sett en staty över en kritiker. Vart konstverk, även det misslyckade, är ett stängt hus för sig, och man bryter sig lika litet därin, antingen man friar eller fäller. Påstod inte en gång Sarti, att musiken skulle gå under om sådana barbarer som Mozart finge det infallet att vilja komponera? Sade han icke, att Mozart hade öronen fodrade med järn? Kallades inte Beethovens