Sida:Historietter.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

MARDRÖM


matta ögon, — — blanka som glas som glas — —.

Hvarför ligger den gamle mannen här så ensam och så glömd? Hvarför ligger den gamle man...

Jag känner mig stel i alla leder; jag har säkert blifvit lam. Jag gör icke ett försök att komma därifrån. Jag kan icke ens förmå mig att släppa draperiet, som jag nyss böjde undan med vänstra handen.

Jag är ju ung, och han är gammal. Jag är jag och han är han. Och likväl är han jag.

Mannen i sängen är ju jag. Det är jag.

Och en evighet igenom stod jag fastnaglad vid sängen och stirrade på mig själf.


Nu i det fria.

Ett disigt landskap med blekgröna åkrar, på hvilka säden vajar sakta liksom

10145