Sida:Historietter.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

ATT DÖDA


»Han dör snart af sig själf,» sade min kamrat.

»Ja,» svarade jag, »han kan inte lefva länge.»

Vi kände, att ingen af oss vågade röra vid honom mera.

Solen hade icke gått i moln, och fåglarna sjöngo alltjämt i träden. Men vi smögo oss bort utan att se på hvarandra, och vi lekte aldrig mera i denna vrå af trädgården.


*


Hvarför dödade jag spindeln? Det var icke af elakhet, det var rent impulsivt, emedan den skrämde mig.

Det var i Hamburg. Jag satt ensam på ett hotellrum och läste i en bok. Det elektriska ljuset föll hvitt och kallt öfver de hvita bladen i min bok. Jag hade tändt alla glödlamporna i rummet. Det var tyst omkring mig, intet

152