Sida:Historietter.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

SOTARFRUN


Så ligger han där och drömmer, än vaken, än halfvaken, och låter pupillerna suga in ljuset af solstrimman på den hvita dörren; och då han sluter ögonen, simmar det fram en arkipelag af giftiga gröna öar, omslutna af ett bläcksvart haf. Och medan han blundar, går det gröna öfver i blått, och det svarta ljusnar till blårödt med naggade mörka kanter, och så blir det svart alltsamman...

Han känner en lätt hand stryka sin panna, och han far upp i bädden.

Det är Magda. Magda står framför honom, liten och späd och med en leende röd mun, och hon lägger en knippa vårblommor framför honom på täcket. Sippor och mandelblommor och violer.

Är det sant, är det verkligen hon?

»Hur har du vågat?» hviskar han.

»Din styfmor är borta,» säger hon då. »Jag såg henne nyss gå ut, klädd

30