SKUGGAN
— — — Jag gick ensam på en tyst och folktom gata. Det var en snösmältningsdag tidigt på förvåren, takdroppet glittrade i solen, på gatan bildades blanka sjöar, som speglade blått, och öfver husens skorstenar och tak lyste det blått af en blek vårhimmel. Den vårens luft jag andades in tycktes mig en balsam och ett läkemedel mot den hemliga sorg, som vid denna tid förgiftade min själ äfven i drömmen. Likväl kände jag en viss oro. Var jag verkligen ensam? Jag hade en känsla af att någon gick vid min sida, men jag såg icke klart hvem det var, ty han höll sig oafbrutet ett halft steg bakom mig; och då jag en gång vände mig om för att se hans ansikte, höll han just på att snyta sig och dolde därigenom större delen af sitt ansikte med näsduken, som spändes ut af vinden. Med ens slog det mig, att jag gick på solsidan af gatan, och att det kunde vara min
