Sida:Holm Palaeontologiska notiser (1897).djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
172
G. HOLM. PALÆONTOLOGISKA NOTISER.

är ganska allmän i den grå Lituitkalken på Öland, redan sedan länge förvånat mig öfver att lösa eller blottade sifoner af densamma, bortsedt från storleken och det marginala läget, ej blott till formen utan äfven till konsistens och färg vida mer likna sifonen af en Orthoceras än af en Endoceres. Likasom hos en lösvittrad Orthoceras-sifon visar den nemligen aldrig några septalfrakturer[1], utan omedelbart bakom hvarje septum en smal och djup, såväl framtill som baktill skarpt begränsad rännformig insnörning. På figurerna 2 och 2 A hos Dewitz framträder detta utmärkt tydligt. Äfven Rüdiger har iakttagit denna för en Endoceras påfallande sifonalform samt beskrifver densamma med följande ord: »Die Erweiterung der Düten erstreckt sich über den ganzen Zwischenraum zweier Kammerscheidewände, so dass der Sipho nur an der Durchbruchsstelle der letzteren eingeschnürt erscheint und, isolirt, einer Reihe Semmeln ähnelt». Den lösvittrade sifonen består ej heller af fast skalmassa, utan visar sig alltid vara mer eller mindre uppluckrad samt har på ytan ett jordigt utseende likasom hos en Orthoceras. Då jag för någon tid sedan började en serie tunnslipningar för ett mikroskopiskt studium af sifonen hos de under-siluriska Cephalopoderna, var det derföre med stort intresse, som jag emotsåg det första slipprofvet af Endoceras Burchardii, och blef jag ej synnerligen öfverraskad att finna, att detsamma visade en sifonalbyggnad, helt och hållet afvikande från den hos Endoceras, men istället fullkomligt öfverensstämmande med sifonen hos en till gruppen Ellipochoanoida Hyatt[2] hörande form.

Nedanstående efter ett slipprof utförda bilder, figurerna 1—2, visa ektosifonens byggnad. Septa tillsammans med den korta septaltuben bestå af tvenne lager, ett mellersta, tjockare, af vattenklar, färglös kalkspat på båda sidor begränsadt af ett mycket tunnt, ej kristalliniskt, till färgen ljust grågulaktigt,

  1. Holm, G. Om de endosifonala bildningarna hos familjen Endoceratidæ, Geol. Fören. Förh. Bd 17 (1895): 607.
  2. Hyatt, A. Genera of fossil Cephalopods, sid. 260, 271. — Proc. Bost. Soc. Nat. Hist., Vol. 22 (1883).