föreställning om Etruskernas inflyttning från Lydien kunde så mycket lättare uppkomma, som å ena sidan lydiska stammar foro på hafven och idkade sjöröfveri, och å den andra Etruskerna äfven voro ett sjöfarande folk, icke utan benägenhet för sjöröfveri. Sjelfva kallade Etruskerna sig för Rasener, Rasenna, och man antager numera i allmänhet, att de till Italien kommit landvägen öfver de Rhätiska Alperna. Äfven är det icke osannolikt, att de, såsom somliga påstå, först varit bosatta i nordvestra Tvrolen och Graubünden.
Etruskerna togo först i besittning landet norr om Po, hvilket innehades af Umbrerne, och utbredde sig derifrån söderut, hvaremot de i norr småningom undanträngdes af de keltiska invandringarna. Söder om Po blandade de sig med Umbrerna, bland hvilka de bodde såsom herskande folk. Men såsom deras egentliga hemvist har man att betrakta det efter dem uppkallade landet från hafvet i öster till Apenninerna i vester och från Arnus i norr till Tibern i söder. Trakten norr om Arnus till Macra var omtvistadt gränsland, och området emellan den Ciminiska skogsåsen och Tibern synes först senare hafva blifvit etruskiskt, Sjövägen förde dem äfven till Campanien, der de anlade kolonier.
Etruskerna hade utbildat en förbundsförfattning. Tolf städer bildade ett förbund med en metropol eller hufvudstad, förnämligast för gemensam gudstjenst, och ett öfverhufvud eller öfversteprest. Någon sådan hegemoni, som i Grekland Athen och Sparta hade, utöfvade hufvudstäderna icke, och i verkligheten blef makten icke samlad på en hand. De särskilda städerna bibehöllo sin sjelfständighet: en hvar
