under jorden som tillvaron nu skulle fortgå; följaktligen måste den aflidne betäckas med jord. Och detta måste ske med iakttagande af vissa bruk. Försummades något i ett eller annat hänseende, så fick den döde icke den lugna hvila, som han så väl behöfde efter lifvets vedermödor och oro; han irrade utan rast och ro omkring såsom en ond ande störande sina närmastes lefnadslycka. Den behöriga begrafningen var således ett vilkor för andens sällhet och på samma gång en oeftergiflig pligt för de qvarlefvande. Också finner man, huru menniskorna i lifvet bäfvade för att icke blifva ordentligt begrafna, och med hvilken kärleksfull ifver de närmaste sökte förekomma en sådan olycka. Det var en dylik ifver, som dref Priamos att trotsa faran af en färd genom de fiendtliga vakteldarne, då han drog åstad att af Achillevs begära sin mest älskade sons liflösa kropp.
Men med jordandet eller begrafningen voro icke pligterna mot den döde uppfylla. Hvarje år skulle offer förrättas på hans graf. Det var familjens skyldighet att der bjuda honom mat och dryck samt att pryda grafven med kransar och blommor. Offermåltiden var icke endast en åminnelsefest; den var egentligen ämnad åt den aflidne för att underhålla hans lif i jorden. Dess fullgörande var en helig pligt mot de hädangångne skaparne af familjen. Dyrkan af de döde, hvilka man betraktade såsom höjda öfver menniskoverlden eller såsom ett slags goda andar (Manes) eller hemmets skyddande väsen (Lares), blef sålunda ett föreningsband för familjens medlemmar.
