Möjligt är, att den våldsgerning, traditionen skildrat, rågade måttet på förbittringen, men den var för visso icke orsaken till Tarquinii fall; detta hade djupare grunder. Man bör emellertid besinna, att Tarquinii bild är målad under inflytelsen af det parti, som störtade honom, och att följaktligen den svarta färgen icke blifvit sparad. Och den frihet, öfver hvars återvinnande man jublade, var i sjelfva verket intet annat än de patriciska ätternas återinträdande i eller befästande af de rättigheter och förmåner, hvilka de senare konungarnes kraftfulla styrelse redan beröfvat eller hotade att beröfVa dem. Men reaktionen skedde utan tvifvel icke så hastigt och så lätt, som traditionen framställer. Att berättelserna om konungadömets fall ingalunda äro historiska, är redan antydt; i dem finnes ej så litet roman. Men om man också finner sig nödsakad att förkasta mycket af det, som uppgifves om Tarquinius den yngre samt om hans båda föregångare, så står det dock fast, att konungamakten, som börjat öfvergå till envälde och despotism, måste gifva vika för de adliga ätternas öfvermäktiga inflytande. Att Rom härefter råkade ut för faror, ur hvilka det med svårighet räddade sig, skola vi se i nästa afdelning.
5. Religion, rättstillstånd, seder och odling.
Religionen hade, såsom förut är angifvet, en stor makt öfver Romarnes sinnen. Sjelfva namnet, som utmärker »bundenhet» eller »beroende», antyder detta. Romaren fann sig öfverallt omgifven af högre makter. Hela naturen var uppfylld af sådana: i himmelen, i jorden, i vattnet bodde gudomliga väsen; hvarje vexling eller öfvergång i naturens verksamhet, lifvets uppkomst, utveckling, och upphörande, allt skedde genom inverkan af gudomliga krafter. Men Romaren anade blott gudomen och kände dess kraft; han såg den icke. Gudarne voro för honom hemlighetsfulla andeväsen utan mensklig gestalt och menskliga egenskaper. De läto förnimma sin inverkan på
