den manlige Tellumo. Huru allt stäldes i förhållande til högre makter, bevisas tydligt af tron på gudomligheterna Robigo och Robigus (rost på säd).
Äfven vattnet hade sina gudomligheter. I källorna bodde nymfer, hvilka framstäldes såsom sjungande och siande väsen, som stundom dårade menniskornas sinnen. Bland dem må nämnas Juturna, Venilia och Egeria, hvilken troddes hafva Camenerna eller Casmenerna i sitt följe, samt Albunea, sierskan vid Tibur. Källguden Fontus omtalas äfven. Flodgudarne tänktes såsom vördnadsvärda äldre män; floderna voro heliga; heligast af dem alla var Tiberis (fader Tiberinus). I afseende på denne ansåg man, att all brobyggnad öfver Tiberfloden var ett ingrepp i hans makt, hvarför sådan endast kunde ske under ledning af presterna (pontifices brobyggare) och utan användande af jern (så pålbron). Neptuni dyrkan, som knappast tillhör konungatiden, svnes hafva kommit från Etrurien och senare sammansmält med den grekiska Poseidonskulten.
Eldens gud Vulcanus fattades dels såsom en välgörande gud med alstrande kraft, dels ock såsom en förhärjande makt. Äfven gälde han såsom vapen smed (jernuppmjukaren Mulciber). För Vestas namn och betydelse är förut redogjordt.
Jemte Jupiter och Juno bildade Minerva den s. k. Capitolinska gudatriaden. Hennes namn häntyder på förståndets eller tankens kraft, och i folktron uppfattades hon också som uppfinnarinna af konst och slöjd. Huruvida hennes dyrkan kom från Etrurien, der hon skall hafva varit en himmelens gudinna, är osäkert. Hos Sabinerna säges hon hafva dyrkats såsom borggudinna. I senare tiden sammansmälte hon med den grekiska Pallas, så att det är svårt att uppspåra det ursprungliga åskådningssättet. Apollos dyrkan uppkom, strängt taget, först efter konungatidens slut, men den var förberedd genom upp-
