en massa byte, bestående af guld, rökelse m. m. Hennes efterträdare Thothmes III är en af de störste herskare, som suttit på Egyptens tron. På många ställen har han efterlemnat praktfulla minnesmärken af sin makt och rikedom. Djupt inne i Nubien, på ön Elephantine, i Ombos, Memphis, Heliopolis och isynnerhet i Thebe har han uppfört härliga tempel. I det yttre förde han ärofulla krig och hans segerrika härar trängde söder ut långt in i Ethiopien och i nordost till Syriens norra gränser, till Babylon, Ninive och Mesopotamien. Om hans bedrifter berättar en lång inskrift, de såkallade Thothmes’ annaler, som han har låtit inhugga i en af Karnaktemplets väggar. Thothmes III tvang sina fångar till hårdt träldomsarbete och använde dem till utförandet af sina många och vidlyftiga byggnadsföretag. En bildlig framställning från Thebe (bild 4, sid. 17) tydliggör detta. Arbetarne, som äro sysselsatte med att bära vatten i krukor från en brunn, med att tillverka tegel, med att hugga och bära sten o. s. v., tillhöra uppenbart ett semitiskt folk, såsom redan de karakteristiska kindskäggen bevisa. Egyptierna, som igenkännas på sina korta kjortlar, äro närvarande såsom uppsyningsmän. En bifogad inskrift lyder sålunda: »Fångar tagna af Hans Majestät för att bygga tempel åt sin fader.» Denna bild är af intresse, emedan han starkt påminner om den bibelska berättelsen, att Pharao plågade Israels barn med bördor och med hårdt trälarbete, liksom han också förskrifver sig från den tid, då Israeliterna uppehöllo sig i Egypten; emellertid angår bilden icke uppförandet af städerna Pithom och Ramses, utan af ett tempel i Karnak.
En af Thothmes III:s berömdaste efterträdare var Amonhotep III (bild 5, sid. 24), som häfdade sina företrädares vidlyftiga eröfringar och uppbar stora skatter af de underkufvade folken. Han utförde väldiga byggnadsföretag och har efterlemnat två kolossala stoder, af hvilka den ena är den berömda Memnonsbilden, som sjöng hvarje morgon vid soluppgången. Det var sannolikt under denne konung som Judarne utvandrade ur Egypten. De egyptiska monumenten sjelfva, så vidt vi hittills känna dem, berätta ingenting om denna händelse, då de i allmänhet blott omtala ärofulla, icke olyckliga och förödmjukande tilldragelser; men det är möjligt, att ett folk, som af monumenten kallas Aperiu och beskrifves såsom utförande hårdt trälarbete, icke är något annat än Hebreerna. Föröfrigt bör anmärkas, att enligt några författare Judarnes utvandring skett under en senare Pharao.
Efter Amonhotep III följde Amonhotep IV. Denne konung intager en högst märklig ställning i Egyptens historia. Han afföll från sina förfäders religion, afskaffade dyrkan af de många gudarne och införde monotheismen, i det han blott tillbad solguden eller den gud,
