den gode guden, son af guden Amon, född af guden Horus, aflad af guden Hormachis, utmärkta barn af all verldens herre, afkomling af den gud, som är sin moders gemål, Egyptens herskare, öknens furste, högste styresman, barbarernas besegrare; genast vid sin födelse förde han sina härar till seger; så snart han kommit fram ur ägget, dref han full af mod som en stridstjur fienderna framför sig; han är konung och gud och visar sig på drabbningens dag lik guden Month, den tappraste af de tappre, lik gudinnan Nuts son; lif skänker han, lik Solguden i all evighet.»
Således kallas Pharao än Gud, än Guds son; han är Egyptens konung, förlänad med gudomlig makt och gudomliga egenskaper. Hvad David sjunger om Guds allvetenhet och allestädesnärvaro, det sjunger den egyptiske skalden om den gudomlige Pharao: »Du hör hvad som talas öfver hela jordens krets, du har millioner öron; ditt öga skådar vidare än himlens stjernor, ser längre än solens öga. Talas något, om än munnen är i afgrundens djup, hör ditt öra det dock; sker något, om än i det fördolda, ser ditt öga det dock.» Och det var icke blott Pharao, som sjelf tillegnade sig gudomlig rang och värdighet, utan äfven folket betraktade honom som Gud. Efter hans död, ja ofta nog förut, upprestes tempel och insattes prester till hans dyrkan. När Alexander den Store, sedan han eröfrat Egypten, af presterna kallades Jupiter Amons son, så var detta en ära, som han delade med alla egyptiske herskare, och när längre fram i tiden de romerske kejsarne blefvo dyrkade som gudar, så var det blott en fornegyptisk sed, som öfverfördes till Rom.
De gamle Pharaonerne voro omgifne af ett talrikt hof och utvecklade en efter de tidernas förhållanden betydlig prakt och glans. I Gizeh och Saqqarah, som voro begrafningsplatser för Egyptens äldsta hufvudstad Memphis, ses ännu konungen hvila i midten, på alla sidor omgifven af sine män. Pyramiden är konungens hvilorum och de kringliggande grafvarna, som visserligen taga sig ödmjukt ut vid sidan af pyramiden, men dock liksom den voro beräknade på evigheten, tillhöra konungens slägtingar och högste embetsmän. Redan de yttre dimensionerna gifva en träffande bild af konungens upphöjda ställning: liksom pyramiderna utan jemförelse resa sig högt öfver de andra grafvarna, så reste sig också konungen utan jemförelse öfver de förnämste männen bland sina undersåtar. Om än kropparne äro förmultnade, så gifva dock inskrifterna på grafväggarna och likkistorna fullt besked om hvilka de män voro, som här blefvo begrafne, och om deras ställning och sysselsättning, medan de lefde på jorden. En är högste styresman för Ptahs presterskap i Memphis, en annan är hemlighetens
