tider äfven stridsvagnar och rytteri. Som anfallsvapen brukades båge och pilar, spjut, svärd, yxor, klubbor och slungor, som försvarsvapen sköld samt stundom hjelm och pansar. Soldaterna voro klädda i uniform och indelades i kalasirier och hermotybier samt dessa åter i mindre afdelningar. Förutom de reguliera trupperna nämnas, isynnerhet under senare tiden, åtskilliga slags hjelptrupper, såsom Matiu, Maschavascha m. fl. Soldatens krigiska uppfostran börjades tidigt; prygel spelade en stor rol, i öfverensstämmelse med det fornegyptiska ordspråket: »Lärjungen har sina öron på ryggen; endast när han får stryk, hör han.» Krigareyrkets vedermödor skildras med mörka färger i ett bref af en egyptisk skrifvare, som afråder från att välja denna lefnadsbana. Först omtalas en infanteri-officers ställning: hans rekryttjenst är högst besvärlig, han stoppas in i en kasern och får stryk på kroppen, i ansigtet och på hufvudet; när han genomgått sina läroår, införes han i rullorna och får nu fresta på krigets mödor och faror; han kommenderas bort till Syrien, måste marschera öfver backar och berg, på ryggen släpande proviant, bröd och vatten, så att nacken blir stel som på en åsna och ryggen vill brista; han får dricka stinkande vatten och stå på post; han går mot fienden med skälfvande lemmar och förlamad af fruktan; lik ett maskstunget träd sjuknar han och återvänder hem liggande på en åsnas rygg, medan hans egodelar frånstjälas honom och hans underlydande lemna honom i sticket. Något mera inbjudande skildras en kavalleri-officers ställning, särdeles i början; med ungdomligt sinne fröjdas han då öfver de eldiga och vackra hästar, som han rider på och af hjertans lust tumlar om med; men sedermera får äfven han många besvärligheter att kämpa mot och otaliga faror att bestå.
Enligt Diodoros’ berättelse valdes tio bland de förnämste männen i hvardera af städerna Heliopolis, Memphis och Thebe till domare för hela landet; desse trettio valde bland sig en öfverdomare och i hans ställe skickade vederbörande stad en annan. Konungen gaf domarena riklig aflöning och öfverdomaren mångdubbelt mer än de öfrige. Den sistnämnde bar kring halsen en guldkedja, hvarpå en af dyrbara stenar förfärdigad bild af sanningens gudinna hängde. Lagskipningen började ej förr än öfverdomaren hängt denna bild på sig. Alla lagar voro samlade i åtta böcker, som lågo framför domarena. Det var sedvanligt, att käranden uppskref sin anklagelse punkt för punkt, huruledes saken hade tillgått, och hur högt brottet eller skadan skulle uppskattas. Svaranden erhöll anklagelsen och bemötte skriftligen hvarje särskild punkt, hvarefter käranden uppskref sina motpåståenden, och den anklagade ännu en gång svarade. De trettio
