Hos alla folk är herdelifvet det äldsta, men Semiterna miste aldrig smaken derför, så långt de än hunno i yppig odling. De hebreiske och arabiske skalderna tröttna ej att tala om herdens sysselsättningar, att framhålla hans djerfva sjelfkänsla, icke af öfvermättnad å rikedomens njutning allenast, utan såsom outplånliga minnen, som till stor del motsvarades af det närvarande. Fädrens enkla lefverne, som alltid stod för de efterkommande såsom det sällaste och ädlaste, blomstrade ännu i full kraft tätt invid de stora österländska städerna, och när dessa föllo i grus, tog det å nyo ut sin rätt i hela dess vidd.
Semiternas folklynne fick sin färg af herdelifvet, hvarifrån de utgått och hvartill de ofta återgingo. Detta lif var också ett annat och rikare i södra Asien än under kallare luftstreck. Från den ena betesmarken till den andra drog stammen omkring, förd af sin höfding, som alla lydde för hans börds och visdoms skull. När betet började tryta och källorna utsina, nedrefvos de lätta tjällen, de få egodelarne packades på kamelernas ryggar, och man tågade vidare. Ökades folkmängden, skilde sig de yngre ätterna från hufvudstammen och gingo hvar sin egen väg, men höllo fast vid det gamla lefnadssättet. Det dröjde länge, innan landet vardt för trångt derför eller den bördiga jordmånen kunde fresta till ett tyngre arbete. Gräset var ymnigt, och den rikliga födan gjorde dragarne starke, korna mjölkgifvande, fårens ull var mer än tillräcklig, för att mödrarna och döttrarna deraf kunde laga kläder åt sig sjelfva och männen, dadelpalmen gaf välsmakande och närande frukter, och måste man färdas långa dagsresor öfver öknen, hade man ju kamelen, som nöjde sig med tistlarne i sanden och gömde vattenförrådet i torkan. Ynglingarne fälde markens djur, hjortar, råbockar och harar, hvilkas kött tjenade till ombyte i måltiderna, eljest mest bestående af växtföda och mjölk, och hvilkas hud gaf ämne till varmare och varaktigare kläder än husdjurens ull eller hår. Sålunda fördes ett verksamt, men sällan mödosamt lif, som stundom tillät en tankfull hvila, efter österländingens tycke och sed. Under trädens skugga förtäljde de äldste om fädrens vandringar och öden, ätternas förgreningar utreddes, de frånskilde fränderna tappades ej ur synhåll, utan man följde länge äfven dem i fjerran med minnesgod vetgirighet, med välönskningar eller förbannelser, allt efter som söndringen hade skett i godo eller i ondo. Dessa sägner fingo i tidernas lopp en mera konstfull utstyrsel, de formades till skaldeqväden, som längre fram upptecknades och ännu utgöra grundvalen för vår kännedom om Semiternas forntid. Dylika ättetal och qväden hafva vi qvar i bibelns äldsta böcker, mer vanstälda i Arabernas dikter, till en del från andra håll. Men andra ämnen till
