uppbyggelse saknades ej heller. Vistelsen och arbetet i det fria skärpte öga och håg, snabbt och klart fattades de omgifvande tingens egenskaper, som lände menniskan till nytta eller skada, Den samlade erfarenheten gick i arf från fädren till barnen, uttalad i tänkespråk och liknelser, hvilka ofta afsågo äfven menniskornas handlingssätt, som berömdes, om det öfverensstämde med den stadgade seden, klandrades, om det afvek från denna, Rätt och orätt, godt och ondt urskildes med skarpsinne, men alltid såg man främst på det i lefvernet nyttiga eller skadliga. För Semiten var det goda hvad som lönas, det onda hvad som straffas; sällan förmådde han höja sig till tanken om det goda, som älskas för dess egen skönhet och sökes för dess eget inre värde.
Öknen, liksom hafvet, med dess oöfverskådliga rymder väcker känslan af det oändliga, inför hvilket menniskan försvinner, och intet folk har så kraftigt och djupt gripits af denna känsla som Semiterna. Och ju lifligare de derjemte kände, att allt, som gaf dem uppehälle och njutning, var snarare en gåfva af naturen än deras eget arbetes vinst, dess ödmjukare måste de nalkas de hemlighetsfulla makter, som rådde i naturen. Solen, som sänder ljus och värme, som gifver menniskor och djur trefnad, månen och stjernorna, som utvisa och för en barnslig uppfattning tyckas framkalla årstidernas vexlingar, himlen, som svalkar med regn, förestäldes såsom lefvande varelser efter menniskans beläte, påkallande hennes tillbedjan. Men det var ej endast tacksamhet, som dref österländingen dertill. Han kände ej blott vårsolen, som framlockar lif, utan äfven den brännande sommarhettan, som bortsveder gräset och bringar allt lefvande att försmäkta. Årstidernas ändringar voro ej alltid välgörande, stundom förde de med sig helsoförderfvande vindar, härjande sjukdomar bland menniskor och boskap. Oväntade skyfall satte hela landsträckor under vatten, floderna stego öfver sina bräddar, åskslag drabbade med ögonblicklig död. Så var allt menskligt otryggt, det hände att den rike på en gång miste sina hjordar och stod utan värn mot hungersnöden. Väl kunde mycket åstadkommas genom menniskans omtanke, öfvad af daglig, uppmärksam iakttagelse och eggad af vådorna. I företagsam klokhet och uppfinnande snille stodo Semiterna icke Egyptierna efter. Men ofta voro alla mödor fåfänga, och menniskan måste tillstå sig rådlös emot de tillintetgörande makterna. Hvad under då, om striden och utgångens ovisshet alstrade ett lidelsefullt sinnelag, om Semitens lynne kastades emellan ohejdad njutningslystnad och hemsk förtviflan? Gudomen kunde han ej fatta som en mild fader, utan som en sträng, ofta nyckfull herre, hvilken vredgades utan synlig orsak
