och måste blidkas genom ovilkorlig underkastelse. Husfadren bjöd honom det käraste han egde, sina späda lam, sina ypperste tjurar, och, när intet annat hjelpte, tvekade han ej att offra sin förstfödde son och arfvingen till sina egodelar. Endast blod tillfredsstälde de fruktansvärde, som ömsom funno nöje i förstörelsen och påminde om ödemarkens rofdjur, hvilka togos till deras sinnebilder, ömsom slösade sin ynnest, liksom hånande, på menniskorna. Blodtörst och vällust blandades derför på ett ohyggligt sätt i Semiternas gudsdyrkan, värst hos dem som nådde den högsta yttre odling och rikedom. De togo sjelfve föredöme af sina gudar, ty menniskor, som ej tro gudomen om nåd, äro icke böjde till miskund inbördes. Och gudarnes kraf gingo framför allt, till deras ära slagtades fiendernas konungar, och för att mätta deras afund nedrefvos »de otrognes» helgedomar i de tagna städerna samt bortfördes gudabilderna i fångenskap, ty hvarje semitisk stam trodde sig alltid strida i sina gudars namn emot uppstudsiga folk och deras afgudar.
Men i denna hemska dyrkan låg dock ett frö, som i sinom tid skulle bära ovansklig frukt. Gudomen njöt icke sin egen tillvaro i evigt ljus och lugn, efter Grekernas tro, utan hans väsen var en oblidkelig vilja, som kräfde sina buds uppfyllelse in till det yttersta. Dessa bud kunde tänkas ej endast som en envåldskonungs infall, utan ock såsom en sedlig lag, gifven af en helig och rättfärdig Gud, hvilken, emedan det rätta är blott ett — och ej för att förklara verldens tillkomst allenast — också ensam var skapelsens herre. Glimtar af denna tanke finnas hos flera semitiska folk. men sitt renaste uttryck fick han af Israels profeter. Derför heter det med skäl, att Semiterna hafva gifvit menskligheten tron på en enda, helig Gud.
Underkastelse under det oundvikliga, tygellös njutningslystnad och sjelfständighetsifver voro de båda motsatser, hvilka framträdde i Semiternas statslif, liksom i deras seder och gudsdyrkan. De skapade ofantliga envåldsriken, der blind lydnad ålåg undersåtarne, men också stolta fristater, styrda af en rik köpmansadel eller upprörda af partistrider mellan herrar och folk. I krigiska och i fredliga värf hafva de under båda styrelsesätten utfört minnesvärda bragder. På sjön voro de lika hemmastadde som till lands. Med vapen vunno de stora välden, och nybyggen utsände de till okända verldstrakter. Tapperhet och ihärdighet utmärkte dem alltid, mest i försvaret. Inga belägrade städer hafva värjt sig bättre än Babel och Tyrus, Karthago och Jerusalem. Ej mindre visste Semiterna att ordna med skarpsinne staternas inre styrelse och härarnes sammansättning. Med samma framgång idkades slöjder och köpenskap. Denna verldens goda låg dem
