menniskohufvud vid ingångarne till templen och palatsen. (Bild 34, sid. 80). Marduk, bibelns Merodach, eller Jupiter synes hafva varit en blidare gud. Han dyrkades i synnerhet i Babel under namnet »den store Herren».
Bland de qvinliga gudomligheterna voro de båda förnämsta i sjelfva verket endast olika skiftningar af ett och samma väsen, och under bådas välde lydde en och samma stjerna. »Venusstjernan vid solens uppgång är Istar bland gudarne, Venusstjernan vid solens nedgång är Bilit bland gudarne», heter det uttryckligen i en gammal, nyligen tydd inskrift. Bilit, »herskarinnan», (Grekerna kallade henne Mylitta) tillbads såsom »gudarnes drottning» eller »moder» och förestäldes äfven såsom Bels maka. Hon var den aflande kraften i naturen, de välgörande öfversvämningarna voro hennes verk, hon förde könen till samman så väl bland djuren som bland menniskorna. Derför helgades henne ej blott den älskogsträngtande dufvan, utan ock fiskarne med sitt rika yngel, det närande vattnets barn. Derför var hennes tjenst en högtid för sinnenas vällust, då alla slags utsväfningar voro tillåtna, ja påbudna. Hennes fullkomliga motsats var Istar, som bar bågen i sina händer, som gynnade kämparne i striden och sände död och förderf ibland menniskorna. Och dock skildes, såsom nämndt är, ingalunda skarpt emellan båda. Smärta och njutning ligga i sina ytterligheter icke så långt ifrån hvarandra för det lidelsefulla sinnet, och den gudinna, som var på samma gång kärlekens och dödens, såg ju med nöje, huru hennes dyrkare, utmattade af de vildaste orgier, antingen stympade sina lemmar eller gisslade sig blodige öfver hela kroppen.
Hvem ser ej, hur den omgifvande naturen afspeglar sig i folkets tro? Elementens nycker, som ena tiden bringa menniskan allt godt i öfverflöd, och åter en annan gång hemsöka henne med obotligt förderf, återfinnas i gudarnes väsen. Än utpräglas motsatserna i skilda gudomligheter, såsom Hia och Dagon, Anu och Bin, än upptagas de i en och samma (Bilit-Istar), dock utan att derigenom någondera mister sin måttlöshet, hvarför godtycket synes upphöjdt till verldens lag. Den olösta motsägelsen i uppfattningen leder till tanken om strid mellan gudarne. Hvad vi känna om Kaldeernas myter bär tydligt vittnesbörd derom. Istar nedsteg en gång till underjorden, säges det, för att upphemta döden, men var nära att sjelf falla i hans våld och frälstes endast genom Hias mellankomst. Och samma föreställning om de högstes tvedrägt genomgår den märkliga syndaflodssagan, som icke mindre bjert afsticker emot Genesis’ monoteistiska berättelse, derför att öfverensstämmelsen i allt, som rör sjelfva händelserna, är
