skottmånader. Från Kaldeerna härstammar den ännu brukliga indelningen i veckor om sju dagar, helgade åt de sju ljusen i följande ordning: solen, månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus och Saturnus. De nuvarande veckonamnen äro endast öfversättningar af Kaldeernas. Vidare antecknades noga alla sol- och månförmörkelser (man visste, att dessa berodde på solens, månens och jordens inbördes ställning), och för de senares regelbundna återkomst fann man en cykel af 223 månader eller 18 år och 10 dagar, med hvilkens tillhjelp månens omloppstid uträknades, blott några få sekunder afvikande från den riktiga. Stjernförteckningar upprättades, hvilka sedermera genom Aristoteles kommo den grekiska astronomien till godo. Man har skäl att antaga, att deri upptogos till och himlakroppar, som icke kunna skönjas med det obeväpnade ögat, hvilket åter förutsätter, att Kaldeerna nyttjade något slags teleskop eller kikare. Visst är, att förstoringsglas af ganska betydlig styrka hafva hittats vid gräfningar i grushögarne. Det instrument, som eljest begagnades för att underlätta de astronomiska undersökningarna, var ett solur af tvefaldig inrättning. Tiden mättes äfven genom vattenur, som i den senare forntiden kommo mycket i användning hos Greker och Romare, sannolikt i följd af österländskt inflytande. Dygnets indelning i timmar, timmarnes i minuter och sekunder var alldeles den samma som hos oss.
Kaldeerna hade äfven uppfunnit en egendomlig indelning af de särskilda måtten och vigterna, hvarigenom dessa stäldes i noggrann förbindelse med hvarandra. Ett folk, som nyttjade ett så följdriktigt system för mått, mål och vigt, måste hafva stora insigter i räknekonsten. Derom vittna äfven de aritmetiska fragment, som ännu finnas qvar, bland andra en noggrann tabell å qvadraterna af alla tal från 1 till 60. Sjelfva siffrornas form liknade bokstäfverna i den märkvärdiga kilskriften, som de lärde i våra dagar efter många ansträngningar lyckats att åtminstone delvis tyda. Innebyggarne i »flodernas land» började utan tvifvel såsom alla andra folk med att efterhärma föremålens yttre utseende. Men i olikhet med Egyptierna, hvilkas stenskrift alltid utgjordes af bildliga tecken, lemnade Kaldeerna tidigt denna ståndpunkt. Ämnet, hvari man skref, bidrog sannolikt mycket dertill. Vid Euphrat och Tigris finnas ej dylika hårda stenblock, som voro så lämpliga för hieroglyfernas ingräfning. Man måste derför nöja sig med tegel, i hvilka tecknen intrycktes med en griffel eller stämpel, medan ännu leran var våt. Afrundade konturer voro temligen svåra att tydligt uppdraga, och fördenskull utgjordes kilskriften af figurer, liknande kilar eller pilspetsar, hvilka sammanfogades på mångahanda olika sätt (jfr nedan de båda konunganamnen). För
