hade invigt en sten till hans bostad, såsom äfven Araberna och Kanaaniterna plägade göra. Men när Israeliterna utgingo i öknen, fördes det heliga tabernaklet med förbundsarken framför tåget, och dess vård förtroddes åt presterna af Arons ätt. Huru vid gudstjensten skulle tillgå, föreskrefs noga. Ingen fick nalkas Jehova med ett otillbörligt offer. En hvar skulle beflita sig om utvärtes och invärtes renhet. Den som bröt mot de fäderneärfda rättssedvänjorna, försyndade sig mot Jehovas bud och måste »döden dö». Men främst i lagen näst förbudet mot afgudadyrken stodo föreskrifterna om den sjunde dagens helgande och om en rättfärdig vandel.
En sedesträng och kraftfull ande yttrar sig i den mosaiska lagstiftningen, och ehuru verkligheten aldrig fullt motsvarade dess allvarliga fordringar, stod dock vägen till upprättelse alltd öppen, så länge varnande röster, som påminde om det ingångna »förbundet», höjde sig emot det kringgripande lättsinnet och grannarnes förförelser. Israeliterna kunde aldrig gifva vika för de onda lockelserna, utan att de på samma gång kände med sig, att de begingo ett »affall» från sin rätta bestämmelse. Det var Jehova och hans hårda tuktan, som uppfostrade dem till Kanaans eröfrare, och segerns frukter kunde endast tryggas, så framt de bevarade fädrens seder och tänkesätt. Derför intogo Israeliterna till sina syriske fränder en ställning, som liknade Doriernas till de öfriga Hellenerna.
Det första försöket att från söder intränga i »det förlofvade landet» misslyckades. Efter ett nederlag mot Kanaaniterna och Amalekiterna bådo Israeliterna om fritt genomtåg genom Edomiternas land. Men deras anhållan afslogs, och de vågade ej med vapenmakt fullfölja sitt uppsåt, utan togo en omväg förbi Röda hafvets nordöstra ände och styrde sedan sin kosa mot norr till betesmarkerna vid Arnon. Moabiterna, som sjelfve fått lida af Amoreernas inkräktningar, visade ingen fiendskap emot främlingarne. Härdade af den långa vistelsen i ödemarken, kunde nu Israeliterna med hopp om bättre framgång anfalla Amoreerna i deras forna stamland. Efter hårda strider föll hela Gileads område i segervinnarnes våld, och här bosatte sig tvenne af Israels stammar, Ruben och Gad, samt en del af Manasse. Men hufvudmängden af folket gick öfver Jordan under Ephraims höfding, Josua (omkr. 1250 f. Kr.). Efter hand intogos de flesta af Amoreernas fasta städer. En del af de underkufvade Heveerna gjorde gemensam sak med landets nye herrar, och i söder tillbakaträngdes Philisteerna, i norr Sidonierna, så att hela kusten från Asdod till Tyrus’ grannskap blef israelitisk egendom. Hvarje stam för sig fortsatte på egen hand eröfringen, men tabernaklet, den samfälda helgedomen, uppstäldes i Silo, på »Ephraims berg», och ej långt derifrån byggde Josua sin borg.
