Från Kythera vågade Phenicierna sig ännu längre vesterut. På Malta och de kringliggande öarna finnas qvarlefvor af deras tempelbyggnader. Sicilien var fullt af pheniciska nybyggen, hvilka ej heller saknades på Sardinien, och på Afrikas norra kust lågo Hippo, »Sidons dotter», och Utica. Men förnämst af alla var Gadir (lat. Gades, det nuvarande Cadiz, »fästningen»), som grundlades af en tyrisk flotta omkr. 1100 f. Kr. och utan tvifvel är den äldsta europeiska stad, som till våra dagar har bevarat sitt ursprungliga namn. Det var hufvudorten i landskapet Tarsis (grek. Tartessos), hvarmed menades södra Spanien. Här i Guadalquivirs dal mognade rikliga skördar, pressades vin och olja af yppersta slag, i forntiden liksom nu. Men för Phenicierna var Spanien framför allt de ädla metallernas land. Om denna rikedom gingo de otroligaste sägner, som blott ega ett motstycke i de senare Spaniorernas berättelser om Amerikas Eldorado. Skogsbrand, hette det, härjade en gång en stor landsträcka, men när elden hade slocknat, fann man hela berg af rent guld och silfver, som hade smält i den ofantliga hettan och trängt upp i dagen ur djupet. Fartygen orkade icke bära den tunga lasten, utan man nödgades bortkasta alla simplare metallkärl, ja sjelfva ankaren, och göra nya af idel silfver, för att kunna medtaga så mycket som möjligt.
Spaniefararne eller »Tarsisskeppen», byggda af cederträ från Libanon och ekvirke från Basan (= Gilead), framdrefvos både med segel och åror. Roddarne suto i flera rader öfver hvarandra, och ofta uppgick besättningen till några hundra man. Lastrummen voro stora och djupa, utmed bredsidorna hängde sköldar, till prydnad och försvar. En afbildning af ett Tarsisskepp finnes icke bevarad till våra dagar. Teckningen å sid. 96 (bild 36), hemtad från en assyrisk framställning, gifver dock ett begrepp om de smärre pheniciska fartygens utseende. De voro dubbelt så snabbgående som Venetianernas galerer vid slutet af medeltiden. I motvind och storm förstodo skepparne godt att reda sig, och de stälde sin kurs icke efter Stora Björnen, såsom Grekerna, utan efter den pålitligare polstjernan. De kunde derför utan fara styra ut på Atlanten. Från Afrikas vestkust, der ej få nybyggen uppstodo, skola de hafva seglat rätt ut i oceanen och kommit till en stor ö, som syntes vara egnad till hemvist mera för gudar än för menniskor. Måhända var det Madeira eller någon af de Kanariska öarna. Flere underrättelser har man om Pheniciernas färder åt norr, ehuru det är ovisst, huru långt dessa sträckte sig. I forntiden talades mycket om de s. k. »Tennöarna», hvilka man förmodligen har att söka utanför Galiciens eller kanske Cornwalls kuster. Bernsten hemtade Phenicierna knappast sjelfve vid Nordsjön, utan fingo sitt förråd deraf genom många
