mellanhänder. Säkra spår af deras besök i ännu nordligare verldstrakter hafva hittills icke blifvit upptäckta.
I den storartade handeln och de långväga färderna deltogo alla städer i Phenicien, En närmare politisk förening dem emellan synes icke hafva funnits, men lika litet vet man om inbördes strider, orsakade af maktlystnad eller köpmansafund. Tyrus framstår dock som det ledande samhället under detta tidrum. Det förtäljes, att Sidonierna omkr. 1200 f. Kr. ledo ett svårt nederlag emot Philisteerna och derför till större trygghet för framtiden anlade en stark sjöfästning på en liten holme midt emot »Gamla Tyrus» å fasta landet. Ett dylikt läge valdes gerna af Phenicierna för deras nybyggen.
Utrymmet behöfde icke så noga tagas i betraktande, emedan största delen af befolkningen året om vistades på skeppen, och dessutom byggdes husen ofta i flere våningar emot den vanliga seden i forntiden. Nya Tyrus trängde snart både Sidon och Byblus i skuggan. Det blef också medelpunkten för en ny utveckling af Kanaaniternas gudsdyrkan. Baal och Moloch sammansmältes i en ny gudaskepnad, Melkart (»stadens konung»), åt hvilken praktfulla tempel helgades ej blott i Tyrus, utan öfverallt, der Phenicierna bosatte sig. Grekerna jemförde honom med sin Herakles, och för skaldernas inbillning tedde sig de pheniciska resorna såsom Herakles’ eller »Melikertes’» vandringar. Der Afrika och Europa komma hvarandra närmast, hade han upprest sina »stoder»; der solen gick till hvila i oceanen, sökte han efter Hesperidernas gyllene äpplen. Molochs sinnebild var en tjur, och han firades med menniskooffer. Deraf uppväxte sägnen om den mäktige och vise
