Midianiterna. Men genom sin klokhet förstod han att blidka dem, och hela Israel bjöd honom den ärftliga konungakronan, som han dock försigtigt vägrade att mottaga. Abimelech, en af hans sjuttio söner, var mera ärelysten. Han mördade sina bröder, hvarefter borgarne i Sichem, hans moders hemort, valde honom till konung »under den höga eken, som vid Sichem var». Tre år varade sämjan, tills de män af Sichem ledsnade vid hans öfvervåld och afföllo. Visserligen segrade konungen och hans fogde med sitt följe af »löse och lättfärdige män», men kort derpå sårades Abimelech till döds af en sten, kastad af qvinnohand vid en belägring.
Af dessa Domarbokens berättelser, i hvilka tidsföljden för öfrigt är temligen oviss, får man en föreställning hur det gick till, när ett österländskt konungadöme arbetade sig fram. Stamhöfdingar med ärftligt anseende, krigiske äfventyrare och folkledare sökte under växande tryck utifrån upprätta en sammanhållande makt bland sina landsmän. De tredskande bönderna tålde dock icke länge att vara en jemlikes undersåtar. Men nöden tilltog, söndringens vådor skönjdes allt tydligare äfven af de mest förstockade sinnen. Mot Midianiter och Moabiter fann man visserligen nogsamt värn i tillfälliga häruppbåd. Sidonierne behöfde icke sköfla Israels tarfliga byar för att öka sina rikedomar. Philisteerna deremot, som inga dugliga sjöhamnar hade, sågo sig nödde att utvidga sitt område åt landsidan och söka återtaga hvad de i början förlorat emot Hebreerna. Hos dem rådde den endrägt, som desse saknade, i vapen voro de väl öfvade genom ständiga krig, deras konungar foro till strids i jernklädda vagnar. Juda, Simeon och Dan måste hylla dem och draga i fält mot sina bröder. Ingen höfvitsman fans, som kunde tilltvinga sig lydnad. Den åldrige Eli, Jehovas prest i Silo, vördades högt af folket, men krigare var han ej. Hans vanslägtade söner, som missbrukade sitt kall till slem vinning, läto bära den heliga arken framför hären i hopp om seger genom Jehovas närvaro. Men det förtviflade försöket båtade till intet, trettiotusen kämpar stupade, och arken föll i fiendens händer. Eli dog af skräck, då han hörde olyckan af flyktingarne, och Philisteerna utbredde sitt herradöme ända till Jordan. Minnet af denna förtryckets tid lefde qvar i folksagan om Simson den starke, hans skämtsamma påfund till Philisteernes förargelse, hans svaghet för sin älskarinna och rysliga hämnd i fångenskapen. Men för de då lefvande tedde sig det utländska väldet i mörkare färger. Befästa läger anlades inom det eröfrade området, alla vapen fråntogos innebyggarne, ja, ingen smed fick, såsom det berättas, bo i landet, så att »hela Israel måste fara neder till de Philisteer, om någon ville låta hvässa sin plogknif, plogbill, yxa eller
