kraftiga försvarsåtgärder förebyggde dess störande. Stridsvagnarnes och rytteriets antal ökades. Murarne omkring Jerusalem utvidgades. Fästningar och »förrådsstäder» anlades, särdeles vid rikets utkanter, bland dem det sedermera så frejdade Thadmor (Palmyra) på en oas i syriska öknen. Landsstyrelsens enhet stärktes genom kunglige ståthållares utnämning i stället för de forne stamhöfdingarne. Förbund ingingos med grannfolkens konungar. Salomo förmälde sig med Pharaos dotter, som intog det främsta rummet bland hans många hustrur. Men vigtigast för Syriens förkofran var vänskapen mellan konungen i Jerusalem och konungen i Tyrus, Hiram, Abibaals son.
För Phenicierna var det israelitiska konungadömets upprättande ingalunda en tilldragelse, som kunde väcka misstro och fruktan. Deras städer försvarades af sina murar och flottor, och de sjelfve utmanade ingen. Ehuru det är troligt, att deras öfverhöghet tidtals erkändes af de närmaste hebreiska stammarne, låg deras håg dock alldeles ej till eröfringar åt detta håll. Allt hvad de åstundade var säkerhet för handeln på Babylonien och Arabien. De hade också tillräcklig insigt i köpmannalifvets tarf, för att sätta samfärdseln med ett välmående folk, som beredde deras varor god afgång, framför den tvifvelsamma nyttan af ett herradöme öfver utsugne undersåtar. Derför sågo de med tillfredsställelse, att »Juda och Israel bodde trygge, hvar och en under sitt vinträd och under sitt fikonaträd». Salomos fästningar och krigare tryggade karavanernas färd, som tillika förkortades, när kosan kunde tagas öfver Thadmor till Thipsach vid Euphrat. Eröfringen af de edomitiska hamnarna Elath och Eziongeber öppnade en genare väg till rökelselandet i södra Arabien. Dit gingo stora hafsskepp, utrustade af Salomo och Hiram samfäldt, med både israelitisk och phenicisk besättning. Så hemtades ock från landet Ophir (troligen nejden omkring Indus’ mynningar) guld, silfver och ädla stenar, sandelträ och elfenben, apor och påfoglar. Vinsten delades emellan de båda konungarne, hvilkas rikedomar genom den lifliga omsättningen kommo deras folk till godo. Det heter, att »Juda och Israel voro många, såsom sanden vid hafvet; och de åto och drucko och voro glade.» Ännu större var välmågan i Phenicien. Profeterne, som skrefvo flere århundraden efter dess högsta blomstringstid, kunna ej nog upphöja Tyrus, »som utskiftar kronor, hvilkens köpmän äro förstar, och dess krämare de härligaste på jorden». Tyrus »hopar silfver som stoft och guld som träck på gatorna». Vidden af dess handelsområde, som sträckte sig från Indiska oceanen till Atlanten, kan ej bättre tecknas än i Hesekiels berömda qväde: »Du Tyrus, som bor vid hafvets ingångar och handlar med många öars folk! Dina gränser äro midt i
