och värnlöses välfärd, såsom i lagarne om jordaköps återgång inom
vissa år, om förhållandet mellan gäldenär och borgenär, om trälarnes
behandling. Likväl rättade sig ej verkligheten i allo efter det mönster,
som föresväfvade lagstiftarne. Förmedlingsmännens och ifrarnes strid
är kärnan i Israels historia efter Salomo, som sjelf ingalunda hörde
till de senare. Han förföljde icke sina hedniske undersåtar för deras
tro, och det förtäljes till och med, att han byggde helgedomar, der
hans utländska hustrur ostörda fingo förrätta sin gudstjenst. Men för
sin egen del var han en from tillbedjare af Jehova. Han och hans
skalder diktade lofsånger liksom David. Under Salomos namn gingo
sedermera samlingar af uppbyggliga tänkespråk. Hans visdom var
vida frejdad i Österlandet, ehuru de afundsamme Phenicierna tillika
visste att berätta, huruledes en man från Tyrus hade frestat den
kunglige siarens skarpsinne med gåtor, som denne icke mäktade lösa.
11. Syriens söndring.
De syriske Semiterna hade nått den högsta makt och blomstring, som dem beskärdes af ödet. För första gången i verldshistorien sammanträngdes inom ett landområde af ringa vidd en mångskiftande odling, fostrad ej endast vid enväldige konungars hof eller i presterliga samfund, utan framgången ur en ömsesidig täflan mellan små, men lifskraftiga stammar och stadssamhällen. Och slutligen hade efter våldsamma inbördes fejder kommit en tid af lugn, då frändefolken under snillrike styresmäns ledning började känna, huru deras krafter växte genom förenadt arbete för ett samfäldt mål. Under Salomo och Hiram var det en sanning, hvad profeten sedermera skådade som en framtidssyn, att »Tyrus handelsvinst var helig Jehova, att de som inför Jehova bodde, skulle hafva hennes handelsvinst, att de skulle deraf äta och mätte varda och väl klädde vara.» Det var dock blott en lofvande början, och efter tingens vanliga gång måste sämre tider stunda, så vida det ej lyckades att samla Moabs och Edoms bergsboar, Israels hårdföre bönder, Philisteernas stridsmän, Pheniciens sjömän och handelsfolk i ett beståndande välde, som genom sitt läge mellan tvänne haf och tre verldsdelar med skäl kunde vänta sig en stor framtid. Detta var en svår sak att fullföra. Visserligen rådde samma tungomål i hela Kanaan, men stora skiljaktigheter funnos för öfrigt mellan innebyggarne. Åkerbrukarne i det inre landet sågo med misstro och vedervilja på krämarne vid kusten. Man finner ofta i de israelitiska
