sagotidens slut. Nu kan man nästan steg för steg följa det första asiatiska verldsväldets utveckling, som ej längre är insvept i ett töcken af orediga sägner och tillappad grannlåt.
När de stora eröfringarnas skede begynner, är konungasätet flyttadt till Chalah, och snart varder Ninive kärnan i en hop af omliggande städer, der palats reser sig vid palats, att döma af de ännu på långt när icke fullbordade gräfningarna i våra dagar. Perserna och efter dem Grekerna, som hade svårt att minnas de underliga assyriska herskarnamnen, gjorde derför »Ninos» till rikets stiftare, och alla Assyrernas bragder tillskrefvos honom eller hans gemål »Semiramis», i hvilkens sällsamma lefnadsöden inväfdes en mängd drag, tydande på den dyrkan som egnades Istar af Ninive, stridens och kärlekens gudinna. För att fylla konungalängdens tomrum efter det frejdade paret, uppfans namnet »Ninyas» jemte trettio andra af samma halt, hvilkas innehafvare naturligtvis måste skildras som oduglingar, eftersom ju stamfadren och stammodren ej hade lemnat dem något qvar att eröfra. Sådan gick den ingalunda ledsamma sagan ur bok till bok in till nyaste tid ända från den grekiske läkaren Ktesias, som två hundra år efter Ninives fall tjenade vid Achæmenidernas hof och efter återkomsten till fäderneslandet sökte skapa sig ett vittert rykte genom att tvärsäkert framställa som historisk sanning, hvad han under sin tjenstgöring hade lyckats uppsnappa af de persiska skaldeqväden, ej utan betydliga tillsatser ur egen fatabur. Redan i forntiden fann hans verk klentrogne granskare, och nu mera är förfalskaren fullkomligt afslöjad. »Ninos» och »Ninyas», åt hvilka hufvudstaden fått släppa till sitt namn, hafva aldrig lefvat, om ej i en sångares inbillning. Drottning Sammuramat nämnes en enda gång i en inskrift från det åttonde århundradet såsom föremål för en landshöfdings undersåtliga förböner, men om hennes behag eller husliga dygder få vi intet veta, och hon kan tryggt fritagas från all del i den undersköna »Semiramis’» vapendåd och utsväfningar. De trettio veklingarne omskiftas efter de assyriska urkundernas vittnesbörd till omkring hälften så många ärelystne och kraftige härhöfdingar, om hvilka vetenskapen nu känner vida mer än om Ktesias’ kunglige sjukling. För de märkligaste af dem och deras gerningar skall nedan redogöras.
Assurnasirpal (Assur-nasir-habal, 884—859 f. Kr.) återuppbyggde Chalah, som, efter hvad han sjelf säger, under tidernas lopp hade råkat i förfall. När engelsmannen Layard för något öfver trettio år sedan undersökte gruskullen vid Nimrud, stötte han på lemningarna af Assurnasirpals slott (det s. k. »nordvestpalatset»). Fordom stod det vid elfven, som nu har ändrat sin bädd, på en konstgjord upphöjning af tegel, som
