Den sjette assyriske konungen efter Salmanassar II var Tiglath Pilesar II, i bibeln äfven kallad Phul (745—727 f. Kr.). Samma år som han besteg tronen drog han i härnad emot Kaldeerna. En af deras småkonungar togs till fånga och korsfästes framför sin hufvudstads port, sjelfva Babel måste gifva segraren tillträde och skatt, Tiglath Pilesar underlade sig hela området »från Sipar till Nipur», således norra hälften af det nedre elflandet. Dereftert uktades de iraniska folken ända till Arachosien (Afghanistan). Men bakom eröfrarens rygg utbröt uppror i Syrien. Den arameiska staden Arpad reste sig, understödd af konungarne af Hamath och Juda, och först efter tre års fälttåg lyckades Tiglath Pilesar tränga tillbaka den ännu som gubbe kraftfulle Asarja, som ändå ingalunda beqvämde sig att hylla storherren. Deremot förstördes Arpad, Hamaths område härjades, och en stor del deraf lades omedelbart under assyriske ståthållares lydno (740 f. Kr.). Ibland de aderton furstar, som skyndade att gälda skatt, nämnes, utom konungarne af Damaskus och Tyrus och en arabisk drottning, äfven Menahem af Samaria, som sökte trygga sin med våld vunna krona genom underdånighet under Assyrien. Men redan hans son undanträngdes af sin fältöfverste Pekah, som icke lång tid derefter, drifven af ärelystnad, förband sig med Rezin af Damaskus och Hanno af Gaza jemte andre, philisteiske och edomitiske furstar, för att öfverfalla Ahas af Juda, Asarjas svage sonson, och insätta en lydkonung i Jerusalem.
Ahas’ »hjerta bäfvade och hans folks hjerta, såsom skogens träd bäfva för vinden». Jesaja ensam tappade icke modet. »Akta dig och var stilla», sade han till konungen, »frukta dig icke, och ditt hjerta vare icke försagdt för dessa två rykande släckebränder, för Rezins och de Arameers och Remalja sons (Pekahs) vrede! I skolen icke kalla sammansvärjning allt hvad detta folket kallar sammansvärjning. Frukter eder icke såsom de göra och grufver eder icke, utan håller Jehova Zebaoth helig, honom låter vara eder fruktan och förskräckelse; så skall han varda eder tillflykt.» Han skönjde tydligt de inom sig söndrade fiendernas svaghet. »Genom Jehova Zebaoths vrede är deras land förmörkadt, så att folket är likasom en eldsmat: ingen skonar den andre. Man biter till höger, och man hungrar; man fräter till venster, och varder ej mätt: hvar och en äter sin arms kött. Manasse fräter Ephraim, och Ephraim Manasse: och de båda till sammans kasta sig öfver Juda.» Men han afrådde på det bestämdaste från allt närmande till Assyrien, ty han förutsåg, att den tillfälliga lindringen måste dyrt gäldas till den farlige hjelparen, som sålunda finge en förevändning att lägga samma träldomsok på alla de stridande. »Det land skall varda öfvergifvet, för hvars båda konungar du grufvar dig.
