Efter det syriska förbundets nederlag var Tiglath Pilesar i stånd att gå hårdare till väga mot Kaldeerna. Han intog och brände den ena staden efter den andra, en ny lydkonung insattes i Babel, och äfven det södra landets herskare måste nu böja sig under Assur (731 f. Kr.). »Merodach Baladan (Marduk-habal-iddina), son af Jakin, hafvets konung, som i mina konungslige förfäders tid icke hade kommit för att lemna skatt och icke kysst deras fötter, honom grep en väldig räddhåge för Assur, min Herre; han infann sig i staden Sapija (i Babylonien) inför mig och kysste mina fötter. Guld, hans lands stoft, i stor mängd, gyllene drickeskar, i guld infattade stenar, perlor, hafvets alster, kostliga väfnader, oxar och får mottog jag såsom hans skatt.» Så kunde nu Tiglath Pilesar kalla sig »konung af Babel, konung af Sumir och Akkad, herre öfver de fyra verldstrakterna» i sina skrytsamma kungörelser och årsböcker, af hvilka ännu mycket återstår. Hans byggnader hafva deremot rönt ett värre öde. Föga mer än en i ruinerna funnen, i sitt slag egendomlig planritning kan nu gifva en föreställning om hans palats i Chalah (»sydöstpalatset»), i hvilken stad han äfven återstälde Salmanassar II:s slott och prydde det med bilder, som dock sedermera trots de vederbörligen bifogade förbannelserna borttogos af en bland hans efterträdare, Asarhaddon.
Assyriens makt började väcka farhågor i Egypten, der vid denna tid Sabako (i bibeln So) med sin ethiopiska här hade tilltvungit sig öfverväldet öfver de infödde småkonungarne. Hos honom hade den slagne philisteiske konungen funnit skydd, och nu underblåste han i hemlighet en ny resning i Syrien. Äfven Phenicierna, som hittills, framför allt tänkande på sin handel, hade hållit sig på afstånd från frändernas vanmäktiga företag, trodde sig kunna trotsa Assur, när underrättelse kom, att Tiglath Pilesar hade gått till sina fäder (727 f. Kr.). I Gaza och Samaria vardt glädjen otyglad. Rustningarna påskyndades, bud sändes till grannarne. Endast i Jerusalem hade man lärt försigtighet af skadan. Den unge Hiskia, som nyligen hade efterträdt sin fader Ahas, följde i from förtröstan Jesajas mogna råd. »Hvad varda hedningarnes bud svarande? Att Jehova hafver grundat Zion, och der skola hans elända hafva tillflykt.» Jesaja väntade sig intet godt af den otidiga ifvern. »Fröjda dig icke så fast, du Philistea, att det ris, som dig slog, sönderbrutet är: ty utaf ormens rot skall komma en basilisk, och hans frukt skall vara en brinnande flygande drake. Jemra dig du port, ropa du stad! Hela Philistea är förtviflad; ty nordanefter kommer en rök, och ingen stannar efter i hans skaror.» Han liknar Samaria vid en vissen blomsterkrans på en
