i Babel, och medan de närboende Araberna samlades under hans baner, sände han uppviglande bud till Syrien. Der var nu Hiskia af Jerusalem utan fråga den mäktigaste konungen. I trettio år hade Juda spart sina krafter, och de hade frodigt vuxit i ro, under det att Samaria, Gaza och Asdod lades i aska och Tyrus tömde sina skattkamrar. Ahas’ nesa hade sonen utplånat genom templets rening, offerhöjdernas afläggande och de utländska belätenas vräkning, genom högtidernas värdiga begående och presterskapets förbättrade ordning. Israels lilla qvarlefva kunde hemta ny styrka i fädrens gudstjenst. Med tillfredsställelse kunde Hiskia visa de kaldeiska sändebuden sin fatabur, fyld med silfver och guld, sina vapenhus och fästen, sina förrådshus med spanmål, vin och olja, stadens nya vattenledningar och murar, för hvilka husegarne i fosterländsk offervilja hade utrymt sina tomter. Om någonsin, vore nu timmen inne att slå till och vedervåga allt i en brottning på lif och död med våldsherren. Handlingens män vunno öfvertag i konungens råd. Förgäfves varnade den store siaren. Judas pånyttfödelse var i sanning hans verk, i årtionden hade han med sina ords kraft skakat konungens och allmogens hjertan, tuktat de villfarande lärarne, mödosamt hållit höfdingarnes krigiska lustar till baka, och med all sin eld var han ej den som nu kände sig frestad att sätta en lång lefnads gerning, ej sin egen, utan Jehovas och Israels, ja hela menniskoslägtets sak, på ett enda tärningskast i en täfling, hvars skiftningar ingen mäktade uträkna, allra helst när det gälde att mäta sig med Assurs, Guds gissels, aldrig svigtande vapenlycka, »Det är ett ohörsamt folk och motspänstiga barn, som Jehovas lag icke höra vilja; de der säga till siarena: »I skolen intet se», och till skådarena: »I skolen icke skåda oss rätta ting, men prediker oss ljufliga, skåder oss bedrägeri!» Viker af denna vägen, öfvergifver denna stigen, låter Israels Helige återvända när oss! Derför säger Israels Helige alltså: Efter det I förkasten detta ordet, och förtrösten på våld och vrånghet, och stödjen eder deruppå; så skall denna missgerningen vara eder som en lutande remna, som bugtar sig på en hög mur, hvilken hastigt omkullfaller och förkrossas. Och hon brister i sär, såsom ett lerkärl sönderbrister, det man sönderslår utan skonsmål, till dess man icke finner bland dess spillror ett stycke så stort, att man dermed kan eld taga af en eldstad eller vatten ösa utur en brunn. Ty alltså sade Herren Jehova, den Helige i Israel: Om I stilla blifven, så vorde eder hulpet; genom stillhet och hopp vorden I starke; men I hafven icke velat. Och I saden: »Nej; utan på hästar vilje vi flyga.» Derför skolen I flyktige varda. »Och på springare vilje vi jaga.» Derför skola edre förföljare jaga eder. Ty tusende af
