landsmän, hvilkas nit för Salmanassars sak var alltför färskt att lita på, när det gälde att hindra tillförseln från nybyggena i vesterlandet? Ännu var det tid för Juda att underkasta sig, än var ju intet vapenskifte å färde, som gjorde lydnadsbrottet urbota. Hiskia greps i sista stund af »Assurs räddhåge». Han tömde alltså sin fatabur och lossade guldplåtarne från tempeldörrarna, att han måtte bjuda en vederbörlig fridgäld, gaf sina döttrar och trälar till tjenst i Sanheribs harem, sände bud med allt samman till Lachis, förklarade sig för en lydig undersåte och släppte konungen af Ekron ur sitt fängsel. Sanherib täcktes mottaga håfvorna, men äskade tillika, att Jerusalems portar skulle öppnas. Han ville ej hafva det starka fästet och dess djerfva manskap i ryggen, i fall Taharka komme och Hiskia ångrade sin botgörelse. För att gifva nödig tyngd åt sin önskan, sände han sin tartan, sin rab-sak (förmodligen hirdens höfding) och sin rab-sarim (öfverhofmästare och kansler) med en del af hären till Jerusalem.
Från landsbygden skyndade stridsmän och bönder i flykt till hufvudstaden, der den största uppståndelse rådde. »Hvad är eder, att I så alle löpen på taken? Du larmuppfylda, du brusande stad, du glada stad! Dine stridsmän äro icke med svärd slagne och icke döde vordne i strid. Alle dine höfvitsmän äro till samman bortvikne för bågskyttar, och fångne; alle de, som man mötte, äro fångne till samman, långt bort flydde de. Derför säger jag: går bort ifrån mig, låter mig bitterligen gråta, farer icke efter att hugsvala mig öfver mitt folks dotters förstöring! Ty det är en bullers, förtryckelses och bekymmers dag af Herranom, Jehova Zebaoth, för murarnes undergrafnings skull och för ropets skull mot berget. Ty Elam drager med koger, med bemannade vagnar, med ryttare, Kir (bergfolken vid Kaukasus) glimmar af sköldar. Och skall ske, att dina utkorade dalar skola med vagnar fulle varda, och ryttare skola lägra sig för portarne. Och Herren, Jehova Zebaoth, kallar på den tiden till gråt och till klagan, och att man klipper af sig håret och drager säck uppå. Ändock nu, si, intet annat är än lust och fröjd; slagta oxar, dräpa får, äta kött, dricka vin och säga: ’Låt oss äta och dricka, vi måste dock i morgon dö!’» Hiskia var fast i sitt beslut att ej göra någon vidare eftergift, men lät sina embetsmän gå ut att höra de assyriske höfdingarnes ärende. Storvisirens höga rang tillät honom icke att yttra sig, utan lemnade han ordet åt rabsaken, som på hebreiska öppnade underhandlingen. »Säger dock Hiskia: Så säger den store konungen, konungen af Assur. Hvad är det för en tröst, som du tröstar uppå? Du säger, hvad intet annat är än munväder, att du hafver råd och makt till att strida. Nu väl, på hvem förtröstar du, att du är affallen ifrån mig? Förlåter du dig på
