och genom min visdom; ty jag är klok. Jag flyttar folkens råmärken, jag sköflar deras egodelar, såsom en väldig nedstörtar jag dem som på tronerna sitta. Och min hand hafver funnit folkens rikedom, likasom ett fogelnäste, så att jag hafver alla land tillhopasamlat, likasom man samlar ägg, som öfvergifna äro, der ingen en fjäder rörer, eller upplåter sitt näf, eller korrar’. Kan ock en yxa berömma sig emot honom, som hugger dermed? Eller en såg sätta sig upp emot den, som honom drager? Såsom skulle stafven tvinga den, som honom lyfter! Såsom skulle käppen lyfta den, som intet trä är!»
Taharka kom. Vid Eltekeh (Altaku), nästan halfvägs emellan Jerusalem och Asdod, möttes härarne. Men det vardt intet Raphia, om ock Assyrerna vunno någon fördel. Sanherib nämner intet om fiendens nesliga flykt eller om fångarnes antal, säger blott, att han lyckats taga fiendens »körsvenner» lefvande. Jerusalem hade lagt beslag på för månge af Assurs krigare. Och till råga på allt utbröt farsot i hären. Sanherib måste återvända till sitt land igen, och kom ej mer till Syrien. Hiskia och Jesaja hade frälst Juda för denna gången, om än med stora förluster i folk och välmåga. De egde rätt att säga, att Jehova hade »beskyddat denna staden för sin skull och för sin tjenare Davids skull». I den stora kampen mellan verldsväldet och småfolkens frihet, mellan profeternas tro och Semiternas urgamla afgudadyrken, hade ett andrum inträdt, och om det nyttjades rätt, kunde bladet kanske vända sig till den svagares förmån. Det var Israels ärorikaste dag, då Assur midt i sitt segerlopp hejdades af en kraftig konungs och ett enigt folks fosterlandskärlek, eldad och styrd af en talare utan like.
Sanheribs framställning af saken lyder så: »Under mitt tredje härnadståg drog jag emot det landet Chatti. Elulæus, Sidons konung, honom grep en väldig räddhåge för mitt herradöme. Från vesterns land flydde han till ön Cypern midt i hafvet; hans land tvang jag till lydnad. Stora Sidon och Lilla Sidon, Beth Zitti, Sarepta, Machallib, Schemesch, Akzib, Akko, hans fasta städer och hans öppna och ovaktade städer, hans lysande palats, dem grep räddhågen för Assurs, min Herres, vapen; de gåfvo sig under mig. Ethobal satte jag på konungastolen öfver dem och lade honom mitt herradömes skatt uppå till en evärdelig pålaga. Menahem af Samaria, Ethobal af Sidon, Abdilit af Arvad, Uruiski af Gebal, Mitinti af Asdod, Puduil af Ammon, Kamosnadab af Moab, Malikram af Edom, alle vesterlandets konungar, vid mitt väldes råmärken, kommo med sina rika håfvor och klenoder till mig midt emot den staden Schemesch och kysste mina fötter. Men Zidka af Askalon böjde sig icke under mitt ok. Jag förde bort hans
