förtvifladt försök att undandraga sig oket. Phenicierna, med Tyrus i spetsen, reste sig. Ammoniterna, Moabiterna och Edomiterna, nyligen lika hårdt medfarne som Juda, sände bud till Jerusalem för att förmå Zedekia och hans folk att gripa till vapen. Denna gång buro likväl Jeremias varningar frukt. Phenicierna lemnades åt sitt öde. Men då Tyrus höll sig och konung Apries af Egypten lofvade undsättning, kunde Zedekia ej längre motstå frestelsen (588). Nebukadnesar kom dock oförmodadt med en stor härmakt och innestängde honom i Jerusalem. Olik Jesaja uppmanade Jeremia sina landsmän att öppna stadens portar för Kaldeerna och öfverlemna sig åt dem på nåd och onåd. Men Zedekia lät kasta honom i fängelse såsom upprorsmakare och öfverlöpare, trälarne frigåfvos och väpnades för att öka stridsmännens antal, och ödet syntes gynna de hjeltemodiga ansträngningarna, då Apries verkligen anlände och tvang Kaldeerna att häfva belägringen. Men det var blott en flygtig solglimt i nöden. Egyptierna tillbakadrefvos, och fienden uppreste å nyo sina bålverk emot den tredskande staden. Försvararne nedrefvo många boningshus, ja till och med en del af konungaborgen, för att laga fästningsverken; ehuru farsot utbröt i staden och födoämnena började tryta, gaf sig icke Zedekia, Till slut lyckades Kaldeerna storma murarne på norra sidan. Zedekia och hans kämpar bröto sig väg om natten genom fiendens läger, men upphunnos vid Jericho af sina förföljare. Den fångne konungen fördes till Nebukadnesar, som lät afrätta hans söner och höfdingar inför hans ögon och derpå blända honom sjelf. Hufvudstaden med dess tempel och palats nedbrändes, murarne slopades, och nästan allt folket, utom de allra fattigaste, bortsläpades (586 f. Kr.). Jeremia kom lös ur sitt fängelse och fick rikliga gåfvor, men jemte andre landsmän, som det tillåtits att qvarstanna, utvandrade han efter få år till Egypten.
Tyrus uthärdade tretton års belägring, innan det hyllade Nebukadnesars öfvervälde. Dermed lyktades Syrernas frihetskrig emot Kaldeerna, hvilket i historisk vigt ingalunda kan jemföras med Hiskias strid emot Assyrerna. Nebukadnesars välde, söndradt af syriska öknen i tvenne halfvor och i norr tryckt af det uppblomstrande mediska riket, var endast en svag efterhärmning af de assyriske konungarnes, och dess bräcklighet trädde i öppen dag efter hans död (561 f. Kr.). Den ena statshvälfningen aflöste den andra inom loppet af några få år, ehuru alla Nebukadnesars efterträdare tillhörde hans ätt. Den siste af dem var Nabonid (Nabu-nahid), som delade styrelsen med sin son Belsazar (Bel-sar-usur).
