mycket nära beslägtade språk. Sedan landet blifvit fullständigt eröfradt och dess till en okänd, kanske turansk stam hörande urinnevånare underkufvade, var det på följande sätt fördeladt mellan de särskilda iranska folken. Den vestra delen af landet, mellan Kaspiska hafvet och Persiska viken, innehades af Mederna i norr och Perserna i söder. Liksom dessa folk voro de förnämsta bland alla Iranierna, så voro ock deras länder de i afseende på naturskönhet och fruktbarhet lyckligast lottade. Öster om Perserna bodde Karmanerna och bortom dem Sattagyderna, äfven Gedrosier kallade. Här var den stora sandöken belägen, i hvilken Alexander den Stores här var nära att förgås af törst. Sagartier, Saranger och Arachoter hette de folkslag, som innehade landets mellersta, ofruktbara, delvis ökenartade trakter. Öster om Mederna bodde Hyrkaner och Parther, Arier och Margianer, norr om dessa folk åter Sogdianer och Chorasmier på gräshedarne kring floden Oxus’ mellersta lopp. Irans yttersta nordöstra kant, der Baktrerna hade sina hemvist på sluttningarna af det 18,000 fot höga Hindukusj och kring Oxus’ källor, företedde en rik omvexling af berg, skogbevuxna höjder, frodiga betesmarker och bördiga, af talrika åar och elfvar vattnade dalar. Hit hade de ariska folken på sin vandring till Iran först kommit, här kring det vidt frejdade Baktra hade det äldsta iranska riket uppstått, kanske mer än två årtusenden före vår tidräkning. Liksom så många andra af forntidens berömda städer har äfven Baktra (nutidens Balkh) nedsjunkit till obetydlighet, men fornlemningarna antyda, att det fordom haft flera mils omkrets.
Af de baktriske konungarnes och hjeltarnes strider med Assyrerna i vester och vilda turanska stammar i norr qvarstå endast sagolika minnen. Ej genom krig, utan såsom vagga för de iranska folkens religion, är Baktra märkvärdigt.
2. Zoroasters lära.
Den dyrkan af naturens makter, som är gemensam för så många folk i deras barndom, utbildades redan tidigt hos Iranierna på ett egendomligt sätt. Lefvande i ett land, der naturkrafternas strid var ytterligt våldsam, leddes de till tron på tvenne mäktiga, med hvarandra evigt kämpande gudaskaror, ljusets och mörkrets makter: solen, ljuset, morgonrodnaden, den klara luften, de milda vindarne, elden å ena sidan, kölden och mörkret, snöstormarne och ökenvindarne å den
