talar likväl den omständigheten, att elden för Perserna var ett heligt väsende, som ej fick oskäras genom att komma i beröring med en menniskokropp, samt att derför Cyrus, äfven om han verkligen velat aflifva sin olycklige motståndare, ej kunnat välja ett dödssätt, som på det djupaste måste kränka hvarje rättrogen Persers religiösa känslor. Huru härmed än må hafva förhållit sig, är det emellertid säkert, att Krösus snart i hög grad vann den persiske herskarens ynnest. Han fick till och med tillstånd att affärda sändebud till Delphi, för att på templets tröskel låta lägga de kedjor, hvarmed han varit fjettrad, och derjemte låta fråga, om Apollon ej blygdes att med sina falska spådomar hafva eggat Krösus till krig mot Perserna, samt om de helleniske gudarne hade för sed att vara otacksamme. »Ödets bestämda skickelse», svarade oraklet, »kan ingen undfly. Krösus har gäldat sin ättefaders skuld, hvilken mördade sin herre och konung. Och öfver den spådom, som honom skedd är, har Krösus icke skäl att klaga. Ty Apollon förutsade honom, att om han droge i härnad mot Perserna, skulle han förstöra ett stort rike. Så vida han velat hafva ett godt råd, ålåg honom då att ånyo sända och fråga, om det gälde hans eller Cyri rike. Då han nu icke rätt fattade orden, ej heller frågade å nyo, bör han gifva sig sjelf skulden.» Och när sändebuden framburo detta svar till Krösus, erkände han, att skulden var hans och icke solgudens. Sina återstående dagar tillbragte sedan Krösus vid det persiska hofvet, i stor gunst både hos Cyrus och dennes son Kambyses.
Elfva år efter Lydiens eröfring intog Cyrus Babylon (538 f. Kr.), hufvudstaden i det vidsträckta rike, som Nabopolassar och Nebukadnesar stiftat, samt den dåvarande medelpunkten för den semitiska stammens rikedom och makt. Liksom Sardes’ fall afgjort Lydiens öde, så blefvo de många land, som lydt under den babyloniske konungens spira, nu ett lätt byte för den eröfringslystne Cyrus. Syrien, Palestina, Phenicien hyllade utan svärdsslag segraren, som öfverallt följde en lika klok som mild politik. Så fingo de pheniciska städerna behålla sina inhemska furstar, fast under persiskt öfvervälde, så erhöllo Judarne tillåtelse att ur den babyloniska fångenskapen återvända till sitt fädernesland, der de år 536 f. Kr. började arbeta på templets återuppbyggande.
Hvad Cyaxares börjat, var sålunda af Cyrus fullbordadt: den semitiska stammen hade måst böja sin nacke under de krigiske Iraniernas ok. Cyrus, som nu var en mer än 60-årig gubbe, kunde med ädel stolthet skåda tillbaka på sitt lifs arbete; men ålderdomen hade ej dämpat hans okufliga mod och rastlösa ifver. Ständiga krigståg
